http://www.malinbjorkqvist.se/wp-content/themes/press

Träning som lidelse


Idag har jag tränat. Ordentligt. Och när jag sprang den åttonde och sista backintervallen gjorde det så ont i benen att jag funderade på om jag var knäpp. Men så tänkte jag några sekunder på Johan Olsson och sprang två intervaller till.

Johan Olsson är för mig träningsviljan personifierad. Något han berättar för mig här i en intervju jag gjorde efter succén på OS i Vancouver. En annan gång pratade vi om träning och om att han tränar betydligt färre timmar nu än för några år sedan, men betydligt hårdare. ”Jag har blodsmak på 8 av 10 träningspass.” Blodsmak. Smärta. Galenskap. Det är svårt att förklara den där känslan och även om jag inte har blodsmak i munnen så ofta när jag tränar så är det en speciell känsla att pressa sig, ta i, känna smärtan och sedan åtminstone inbilla sig att man förbättrar sig. Eller det gör man ju, om man tränar rätt.

Sverker Sörlins Kroppens geni har varit ett segdraget bokprojekt för min del. Inte alls på grund av att boken är kass och seg utan eftersom jag har haft ett dussin spanska böcker och en miljon andra saker som har fått gå före. Nu närmar den sig dock sitt slut och ja, vad ska man säga. Den handlar om träning, träning och träning – ur ett annorlunda perspektiv vitt skiljt från allt jag har läst förut. Och även om den handlar om träning så handlar den egentligen om något annat, om viljan, om passionen och om att ha skidåkning som lidelse.

”Det kallas vilja, men det är långkörning. Att orka det som Daehlie då gjorde är belöningen som väntar den vars fibrer i åratal genomlevt lugn långkörning. Det är också förutsättningen för att man ska kunna göra som Petter: efter två timmars mördande plåga höja hastigheten till den högsta som en människa kan ha på ett par skidor. Förvandla sig från Gebreselassie till Bolt och genom samma trollkonst förvandla Teichman (eller J Olsson, M Hellner eller vem som helst) till en stenpir i Trondheims hamn.”

Jag rekommenderar alla som gillar träning och kanske då framför allt längdskidåkning att läsa boken, som även innehåller en och annan kul väldigt oviktig detalj: ”När jag ännu hade Petter steget framför såg jag att det satt en fet broms på hans rumpa, länge. Jag funderade på om jag borde göra något åt saken, kanske i alla fall påpeka dess närvaro. Jag tvekade dock.”

Och när jag väl snöade in på längdskidor och träning kunde jag inte låta bli att läsa reportagen jag gjort med åkarna i landslaget. Jag blir återigen påmind om att jag har världens bästa jobb och att många av de saker som jag jobbar med är saker som jag lika gärna skulle kunna ha gjort på min fritid. Som kommande reportage om surfing i Biarritz, som kommande resa till Göteborg för världens största halvmarathon, som den guidade tur jag ska hålla för en grupp svenskar om några veckor. Till exempel.

Posting your comment...

Skriv en kommentar


Delge mig fler kommentar via e-post