Tidig morgon, igen på grund av skolstart 8.00. Innan dess föröskte vi förgäves få tag på någon vettig frukost. Det gick sådär och som tur är finns det små yoghurts, som det känns som om jag mer eller mindre kommer att leva på här.
Skolan ligger bokstavligen talat PÅ stranden och det är skön avkoppling att titta upp och ut över Stilla Havet mellan verben. Det visade sig vara så att var och en hade en alldeles egen lärare som man sitter ihop med och pratar och går igenom saker. Min heter Cony och var både trevlig och ganska kul. Det känns dock helt sjukt att få sitta bara med henne och prata med exakt på min nivå. Vi ska lära fyra timmar varje dag och det blir ganska intensivt. Jag var helt matt efter dessa första fyra timmar eftersom du måste vara helt totalt fokuserad hela tiden. Som tur var spelade vi lite bingo med spanska substantiv ihop med Erika och hennes lärare på slutet. Det var mer eller mindre enda studen det gick att koppla av. Hursomhelst så kommer vi att lära oss massor efter tre veckor ensam med en och samma lärare. Det känns bra.
Som tur var lyckades vi få tag på en liten glass på rasten och på vägen mot vårt boende köpte vi yoghurt och en croissant. Det var nämligen bråttom eftersom vi dagen till ära även skulle göra debut på Nicaraguas vågor. Boendet ordnar busstransport till surfstränderna runt byn. Det finns även en strand mitt i byn, där det går att bada och sola – men det är en stor bukt och därmed inga vågor för surfing. Vi åkte till Playa de Maderas och vi var inte ensamma. Vår transport, som liknade en djurtransport, var helt överfull av surfbrädor och folk. Resan dit tog en halvtimme, men det var inte långt. Inte alls. Jag tror näsan att det hade gått fortare att springa (vi får ta och prova det någon dag). Nej, den så kallade vägen hade garanterat inte ens fått kallas grusväg i Sverige och var bitvis så ojämn och hålig att jag knappt förstod hur jeepen tog sig fram. Det gjorde den dock och efter viss förvirring vid stranden mötte Alfredo oss, en äldre man med solblekta lockar som såg ut precis som en surfinstruktör från Peru som jobbat i sisåsådär 20 år på stranden borde se ut. Han visade sig dock vara väldigt trevlig och kändes bra och några av hans tips skulle visa sig bli värdefulla.
Det var ganska små vågor idag, bara 3-4 feet, vilket var en bra start. I vanlig ordning var jag ringrostig och det tog några turer innan jag kom igång och kom ihåg känslan. Väl då gick det bra och jag fångade många vågor. Vi höll dock bara till ganska långt in och Alfredo var väldigt noga med att vi verkligen skulle ha koll på balansen innan vi gick vidare. Efter många om och men fick jag börja paddla och när även det gick bra gälllde det att även försöka hitta tajmingen själv. Det är så svårt. Dels att välja vilken våg man paddlar, sedan paddla vid exakt rätt tidpunkt och sedan även ta sig upp rätt. Det gick dock bra, bättre än väntat och vågorna kändes väldigt snälla och lämpliga för att komma igång. Jag kände att det skulle vara bra med en lektion till, lat som jag är. Det är ju bekvämt när det står en instruktör bredvid och talar om när man ska paddla och ta sig upp. Men Alfredo var inte så sugen på det utan menade att det enda som gällde nu var att hålla på själv och försöka hitta rätt känsla och tajming. Han har så rätt. Och det var inte så att han var trött på mig och ville slippa en hopplös lektion till. Nej då. Däremot ville han att vi skulle surfa big waves med honom på lördag. Nåväl, då lär vi träna lite först.
Stranden var speciell, men mycket vacker. Speciell så tillvida att det låg en väldigt slitet, nerklottrat och färgglatt hostel på stranden. De som bodde där verkade, hmm, aningens relaxed – både av öl, sprit och annat. Det kändes lite som en egen oas där, vid världens ende typ och jag vet inte riktigt vad som krävdes för att platsa på det boendet. Det var dock fler folk på stranden, fast inte fler än kanske 30-40 personer. Överlag är alla här väldigt avslappnade/slitna/coola – beroende på hur man ser på det. Jag trivs dock, även om jag inte anser mig tillhöra de mest slitna här. På bilresan tillbaka fick vi åka en annan jeep och vi fick sitta längst fram i passagerarsätet – jag, Erika och en liten hund. På resan tillbaka slogs jag återigen av hur extremt slitet och fattigt det är. Folk bor verkligen i riktigt risiga skjul mitt i ingenstans och plöjer åkrarna med oxar. Speciellt. Väl tillbaka i San Juan hade jag och Erika lite lätt panik eftersom vi bara ätit två yoghurts och en croissant på hela dagen. Efter en snabb sväng på stan landade vi på en pizzeria och fyllde på med välbehövlig energi. Efter en liten stunds läxläsning blev det en tidig kväll. Igen.
Om jag orkar ska jag lägga upp lite bilder imorgon.