Jag brukar aldrig träna om det är kallare än -15. Hemma. Nu är jag i Orsa och där har jag vidgat gränserna lite grann. Fast ändå inte. Om termometern visar -14 eller -11 känns det smått otroligt att det ska vara kallare än -25 vid spårcentralen. Tydligen inte. Inte i Orsa.
Trots mer än 20 minusgrader vid varje pass har jag plågat mig runt sisådär 7,5 mil – på lite drygt ett dygn. Jag borde ha ont överallt, men det har jag inte. Jag tror att fokuseringen på att inte förfrysa tårna möjligtvis gör att all annan smärta försvinner. Visserligen har jag försökt fokusera på stakning och ja, jag har lite lätt träningsvärk i ländryggen. Men ljumskarna? Inte alls. Antingen är jag exceptionellt vältränad i just ljumskarna eller har jag lärt mig en ny effektiv skidteknik – utan att använda ljumskarna. Nåväl, det är hursomhelst kul och skönt med några rejäla pass. Marcialonga närmar sig med stormsteg och då ska jag åka 7 mil på ett och samma pass. Som tur är har jag fortfarande två veckor på mig att träna. Eller just det, jag ska ju tydligen till Chamonix och åka alpint i en vecka. Jobbigt.
Jag är kall:
