http://www.malinbjorkqvist.se/wp-content/themes/press

Hoppet lever i Fagersta

Fagersta är en av de största orterna i landet när det gäller ungdomsbackhoppning. Det trots att klubben stod utan backar för några år sedan. Idag har klubben fyra nya backar mitt i centrala Fagersta, mycket tack vare entusiasten Seppo Reijonen.

Den lilla Västmanländska orten Fagersta nämns tillsammans med Örnsköldsvik, Sollefteå och Sollentuna när det gäller de bästa orterna för ungdomsbackhopppning. Både Sollefteå och Örnsköldsvik med den klassiska föreningen IF Friska Viljor har en lång tradition för backhoppning. Fagersta har Seppo Reijonen, som mer eller mindre på egen hand har sett till att föreningen överlevt och att den nu kan stoltsera med fyra nya backar och ett gäng lovande ungdomar. Förra säsongen blev klubben trea i Flying Tigers, backhoppningens ungdoms-SM. I år hoppas Seppo att de vinner.

Vinterns kyla och snö innebär en lång backhopparsäsong i Fagersta. Även om det har varit riktigt kallt har de unga backhopparna i stort sett hoppat varje dag. Backhoppning är en vintersport, men med hjälp av plastunderlag är det även möjligt att hoppa under resten av året. Fagersta Backhopparklubb har haft plast i tre av sina fyra backar sedan i somras.
– Backhoppning är en året runt-sport och du måste träna på sommaren för att bli bra, säger Seppo Reijonen, klubbens ordförande, tränare, ledare, byggledare, ja allt.
Jag frågar Seppo om det är någonting han inte gör i klubben. Han skrattar, skruvar lite på sig och berättar om barnens entusiastiska föräldrar.
– Jag lär ut så mycket jag kan till de föräldrar som är intresserade och sedan hjälper de till vid sidan av backen.
Seppo är vid backarna varje dag. Han är arbetsledare och instruerar de unga praktikanterna samt en snickare som varit arbetslös länge hur de ska gå till väga vid bygget av klubbens nya skotergarage.

När jag träffade Seppo och de unga backhopparna första gången var det två plusgrader och duggregn. Det hade nyss ösregnat, vilket gjorde plastlandningen blöt och föräldrarna som stod nedanför backen behövde därför inte vattna landningen som de brukar. 10-åriga Ronja Stenås fick hjälp att lägga upp skidorna på axeln innan hon började gå uppför trapporna, förbi 5-metersbacken och upp till 10:an. Seppo Reijonen stod mitt i backen och gav instruktioner och tips.
– Vi är här varje träning, antingen Ronjas pappa eller jag. Det är alltid några föräldrar på plats som tar tag i vattningen, sa Jana Stenås.
Familjen bor ett stenkast ifrån backarna och Jana berättade att Ronja kommer att vara här och hoppa nästan varje dag under vintern.

Några månader och några decimeter snö senare är Ronja i vanlig ordning på plats i backen, den här dagen tillsammans med sin pappa Daniel, som även är ledare i klubben. Ronja hoppar för fullt i klubbens 20-metersbacke.

För ett par år sedan fanns varken Fagersta Backhopparklubb eller någon av de fyra backarna. Då hette föreningen Högby Skidklubb och hade sin verksamhet vid Högbyn Alpina, skidanläggningen en dryg mil utanför Fagersta. Men att driva en liten ideell förening på en stor kommersiell anläggning var inte problemfritt och tillslut fick backhopparna inte vara kvar på anläggningen, som året efter lade ner sin alpina verksamhet helt och hållet. Seppo ville ha backar närmre centrum och efter att kommunens utredare gjort sitt fick Seppo efter en tid i ovisshet ett positivt beslut. Men stor hjälp av Fagersta kommun började arbetet med de nya backarna under 2007.
Idag har klubben fyra backar och kommunen har i runda slängar lagt 1 miljon kronor på backarna och annat åt Fagersta Backhopparklubb. En miljon kronor är förhållandevis mycket pengar med tanke på antalet aktiva.
– När vi ställer kostnaden mot nyttan hamnar satsningen på nya hoppbackar i gränslandet för vad som är rimligt, säger Stig Henriksson, vänsterpartistiskt kommunalråd i Fagersta.
Han berättar om tre faktorer som tillsammans motiverar satsningen. För det första ville Fagersta kommun bistå och hitta en lösning då hoppbackarna i Högbyn inte längre kunde användas. För det andra fanns en naturlig backe mitt i centrala Fagersta som mer eller mindre var som gjord för just backhoppning. Den tredje och den enskilt viktigaste punkten stavas S e p p o.
– Att klubben har en fantastisk tillgång i Seppo gör att man är beredd att gå ett steg längre. Han är en fantastisk person som lyckas skapa saker ur tomma intet. Dessutom är han otroligt pedagogisk med barnen, säger Stig Henriksson.

Flytten till stan och läget ett kast med liten boll från Per-Olsskolans gymnastiksal har blivit ett lyft för klubben. Den fina vintern i fjol bidrog också till att många unga blev nyfikna på backhoppning.
– Vår son spelar ishockey och jag tyckte att det var en tuff sport innan jag fick följa med Ronja på backhoppning, berättar Jana Stenås, vars dotter nu är en av landets mest lovande unga backhoppare.
I Fagersta är bandyn av tradition stor och hockeyn kommer inte långt därefter. Det är inget problem för Seppo, som har anpassat sin verksamhet efter det.
– På vintern är backen öppen alla dagar och de som tränar bandy eller hockey har möjlighet att träna hoppning den dag de inte har annan träning, berättar Seppo.
Under sommarhalvåret leder Seppo även inomhusträningen i en närliggande gymnastiksal.
– Vi tränar mycket hoppning, exempelvis jämfotahopp som vi mäter och barnen kan då tävla sinsemellan.
Inomhusträningarna lockar betydligt fler deltagare än själva hoppningen och flera av de barn som deltar inomhus vill inte hoppa ”på riktigt”. Klubben har ungefär 15-20 hoppare mellan 4 och 13 år som tränar backhoppning regelbundet. Seppo hoppas att antalet hoppare åtminstone är dubbelt så många efter denna vinter. Skolornas friluftsdagar är utmärkta tillfällen till nyrekrytering. Klubben har ett samarbete med grannen Per-Olsskolan och de skolelever som inte vill vara inomhus på gymnastiken under vintern har möjlighet att prova backhoppning i stället. I fjol arrangerades Fagerstas första skolmästerskap i backhoppning någonsin och 22 elever deltog.
För att locka fler till träningarna och klubbens andra aktiviteter är Seppo noga med att använda lokaltidningen.
– Jag annonserar alltid på klubbsidorna, säger han och tar fram dagens Fagersta-Posten och visar annonsen om morgondagens klubbmästerskap.

Seppo vill utveckla hoppområdet ytterligare och en lift står högst upp på önskelistan. I stället för ett par hopp per träning skulle hopparna då kunna träna mer effektivt. Ronja kämpar för att få med sig alla grejer upp till 20-metersbacken. På slutet av träningen hjälper pappa Daniel till. Trappstegen är många och ju längre träningspasset går desto tyngre blir grejerna. Seppo skulle även vilja få till ett längdspår runt Per-Olsskolans fotbollsplan.
– Då skulle barnen kunna tävla i Nordisk kombination, säger Seppo entusiastiskt.
Nordisk kombination är precis som backhoppning en OS-gren, något som en del av de unga backhopparna pratar och drömmer om. Seppo brukar berätta om OS. Han deltog i Grenoble 1968. Prestationen i OS är han inte nöjd med och han vill heller inte framhålla någon annan av sina egna prestationer i backen. Att han har hoppat 149 meter och blivit både finsk och svensk mästare tycker jag är värt att nämna. Under några år var Seppo ansvarig för den svenska damlandslaget, men den satsningen är sedan länge nedlagd.
– Backhoppning lockar fler och fler unga tjejer och när de blivit äldre kanske vi kan få till ett damlandslag igen. Jag hoppas verkligen det för backhoppning är en utmärkt tjejsport.

Begreppet eldsjäl känns aningens uttjatat men är ändå det ord som Jana vill beskriva Seppo med.
– Han är otroligt engagerad och alla är välkomna att hoppa. Han är också väldigt duktig på att luska reda på alla möjliga bidrag och på att få hit folk som jobbar. Dessutom är han alltid, och då menar jag verkligen alltid, på plats vid hoppbackarna, berättar hon.

Tips för att lyfta en liten idrott
1. Ha många samlingar och flera träningsfällen för de som även håller på med andra idrotter.
2. Informera om vad som är på gång och annonsera ut varje träningstillfälle i lokaltidningen.
3. Involvera föräldrarna och låt dem hjälpa till och få känna sig delaktiga.
4. Skaffa rutiner och håll dem. Är det inomhusträning på tisdagar så är det alltid det.
5. Ta hand om alla barn. Det gäller att se varje barns behov och att jobba mot var och en.

Backhoppning
Hoppbackar: Det finns hoppbackar på ungefär 20 orter i landet, allt från 5-metersbackar till 115-metersbacken på Riksskidstadion i Falun.
Antal klubbar: 30, från Landskrona i Skåne till Gällivare och Malmberget i Norrbotten.
Världsrekord: 239 meter, Bjørn Einar Romøren, Norge.

1 Kommentarer

20 maj, 2012 12:03

Malin Björkqvist – Sportreportage snarare än referat

[…] Svensk Idrott Hoppet lever i Fagersta […]

Posting your comment...