Det här inlägget är något försenat. Jag borde givetvis ha skrivit det i torsdags kväll, direkt efter matchen. Men eftersom jag har haft besök av min bror har det helt enkelt inte funnits tid.
Bilbao är ingen vanlig stad och Athletic Club är ingen vanlig klubb. Det är speciellt med en 1-miljonstad med ett enda fotbollslag och då känner alla fotbollsintresserade till Athletic och att den är den enda klubb i Europa som ”inte värvar spelare utifrån”. Eller rättare sagt, klubben värvar – men bara basker. För att spela i Athletic måste du antingen vara bask eller ha växt upp och fått din fotbollsfostran i en baskisk klubb. Därmed kan ni tänka er att Athletic är ganska bra på att finkamma Baskien i jakt på unga talanger, något som kanske inte alltid har uppskattats av Real Sociedad. Och därmed kan ni givetvis tänka er att fotbollskulturen och den baskiska kulturen, samhörigheten blir magisk.
Bilbao var hursomhelst fullt av folk och ALLA i den rödvitrandiga Athletictröjan och då menar jag ALLA och ALLT. Unga, gamla, hundar, barnvagnar – överallt var det rödvitt och att det var en torsdag spelade ingen roll. Hela Bilbao hade på något sätt utlyst helgdag denna matchdag. Bland alla rödvita fanns det ett gäng fulla feta engelsmän, som dock var förvånansvärt få och tysta. Vi letade och letade och hittade bara ett tappert litet gäng som sjöng och skrålade. Min bror däremot i Manchester United-tröja med Rooney stort och fint på ryggen kunde lugnt och sansat trava omkring i staden. Väl på baren där vi såg matchen var det säkert sisådär 500 rödvita Athleticfans och en Rooney, men riktigt bra och vänlig stämning både före, under och efter matchen.
Matchen då. Min bror var lite lätt missnöjd efteråt. Kanske inte mest för förlusten utan för att Athletic spelade ut Manchester United i två matcher och det aldrig var något snack. Baskerna tackar förmodligen gud att Fernando Llorente är född i Pamplona.
Nu surf!