Vasaloppet är viktigt. Så pass viktigt att jag ställde klockan på 8.00 trots att jag somnade efter 4.00. Om det var värt det? Självklart. Att få Vasaloppsstämning i Spanien är guld värt och även om jag hade hoppats på en annan segrare så var upplösningen rafflande.
Jörgen Brink vann. Igen. Och det var väl kanske inte det roligaste, även om jag måste lyfta på hatten för Jörgen Brink. Att vinna en spurt efter nio mils skidåkning är stort. Jag hoppades på Daniel Richardsson och när det återstod en knappt kilometer och åkarna letade positioner i Moraparken trodde jag faktiskt på honom. Det hade varit stort, lika stort som det Vibeke Skofterud är på väg att göra: Att som traditionell skidåkare sätta alla långloppsåkare på plats. Det är få som tror att det går. Alla säger att Vasaloppet är så pass speciellt att det kräver en speciell uppladdning och då inte bara veckan innan, utan mer eller mindre hela säsongen. Daniel Richardsson visade idag att det inte är så. Han vann inte, men han var mindre än en sekund ifrån att vinna. Och jag ser verkligen fram emot nästa intervju med honom och att då få höra om skillnaderna. Hur stor är skillnaden egentligen? Vilken är den mest avgörande skillnaden? Anders Blomqvist sa nyss att de sista milen på Vasaloppet är ”tänja på gränsen i att vara människa”. Hur känns det egentligen?
Som alltid håller jag alltid lite extra på Daniel Thynell. Han är liksom en favorit oavsett vad och kommer alltid att vara det. Fast dagens största glädjeämne är ändå Jimmie Johnsson, som verkligen har tagit ett steg från att vara en stabil topp-30-åkare rakt in bland de stora giganterna. Han är ung. Han har många Vasalopp kvar. Och en dag kommer han att vinna. De åkte snabbare än någonsin idag. 9 mil på 3.38. Jag gillar en av mina bästa vänners uppdatering på facebook alldeles nyss: ”Min tid på tjejvasan, 3 mil, var 3,32. Brinks tid på 9 mil var 3,38. Det är ju skillnad…”. Anna har aldrig åkt skidor före de få träningspass hon gjort inför årets Tjejvasa. Det är det som gör Vasaloppet och Vasaloppsveckan så stor, att alla får plats och alla känner sig delaktiga. Några av världens mest vältränade idrottare på samma arena som Anna och alla andra.
Och till det viktigaste. Varför jag somnade efter 4.00. Det är ju Quicksilver Pro på guldkusten i Australien och jag såg Taj Burrow slå Adriano de Souza i en rafflande final.