Några dagar innan vi skulle åka hem började vi tveka på vår idé att komma hem precis före julafton. När vi bokade resan hade vi dock inte kalkylerat med den vargavinter som drabbat hela Europa och när vi började vår halvlånga resa hemåt började jag förbereda mig mentalt på att få tillbringa julafton på någon flygplats, eller ännu värre: På Centralstationen i Stockholm. Det vore nog min värsta mardröm, någonsin.
Nu blev det inte så. Allt gick faktiskt väldigt smidigt och jag begriper mig inte på alla hysteriska julresenärer och alla mörka tidningsrubriker. Vår flight först till New York och sedan direkt till Stockholm gick bra. New York var dock snöfritt och tack och lov mellanlandade vi inte i London, vilket vi gjorde på utresan. Som vi vet sedan tidigare är inte engelsmännen så värst bra på att hantera kraftiga snöfall. Vid den här tiden förra året var väl samtliga flygplatser i England stängda och när vi flög hem var London stängt – precis som Frankfurt och Paris.
Den 23 december var det kaos på Centralen och få tåg gick som de skulle. Otippat. Den 24:e gick det bättre och jag kom bara 40 minuter för sent till Hässleholm, vilket mer eller mindre kändes som i tid. (Jag hoppas ha tagit med mig lite av mañana-mañana-känslan från Centralamerika och hoppas även kunna behålla den några dagar framöver.) Julen med familj och släkt i Ängelholm var precis som vanligt, kanske lite bättre än vanligt. I vanlig ordning var det stimmigt, sjukt förvirrat och jag skulle kunna rada upp citat från kvällen här. Det tänker jag dock inte göra.
Att komma från 30 graders värme och landa i ett Skåne med 15 minusgrader och massor av snö var faktiskt lite av en chock. Jag tror faktiskt aldrig jag har varit i Skåne med sådan här kyla och med tanke på att jag mest har väskan fylld med linnen och bikinis är jag lite felutrustad. Inför dagens långpromenad var jag tvungen att gräva djupt i mammas garderob och hitta både det ena och andra plagget – ändå frös jag som en gnu.
Jag har börjat tänka på jobb, men bara lite smått. Det enda jag vet är att jag ska köra skidskola de kommande helgerna samt avsluta jobbet med Fagersta Backhopparklubb. Utöver det är min kalender blank. Jag är dock inte alls orolig, snarare tvärtom och i nästa vecka när jag väl fått några timmar på mitt kontor i Falun kommer jag säkert att ha fullt upp igen, som vanligt. Jag borde hursomhelst jobba ganska mycket de kommande tre månaderna, sedan väntar spanska, jobb och surf igen. Me gusta.
Jag saknar ganska mycket och ganska många. Oreos till exempel.