Jag tror aldrig jag har ätit så mycket Oreos som på denna resa, någonsin. Och inför vår resa tillbaka till San José införskaffade vi givetvis ett storpack. Det slutade regna framåt kvällen och vi gick en sväng och hälsade på Nils i hans nya superfina lägenhet, där han ska bo tillsammans med två svenska kompisar fram till han åker till Fernie i januari. Ganska skönt liv ja.
Efter en efterlängtat kaffe och en snabb surfsession för Nils samtidigt som vi testade sådana där liknande jonglergrejer som är on fire och som jag aldrig kommer ihåg vad de heter. (Våra var dock inte on fire.) Nils svenska kompisar är här för att uppträda med sådana samt lära ut hur man gör, också ett ganska kul jobb. Efter en liten shoppingsväng gick vi ut och åt med Nils, Dany och Nils två svenska vänner. Vi åt pasta på ett italienskt ställe och min pesto var kanongod. Det var alltså fem svenskar och en amerikan och jag har inte umgåtts med så många svenskar sedan jag lämnade Sverige. Det roligare var att Dany hann var borta ganska länge innan vi svenskar kom på att vi pratade engelska med varandra. Jag har pratat mer engelska än svenska på resan och mer svenska än spanska men lite spanska trots allt. Vi hade ju ännu inte testat utelivet i Santa Teresa och gick därför till en bar/ett disko på stranden. Det var riktigt coolt med ett utomhusdisko på starnden, med kanske 200 personer som dansade och drack. En mojito kostade dock sex dollar och jag längtade tillbaka till Nicargua.
Väderprognosen hade lovat sol och den ljög inte. Jag hade tänkt avsluta med en surflektion för att försöka få till några riktiga vågor och var därför uppe tidigt. Min supersöte surfinstruktör (varför är de alltid det?) hette Nick och var från Skottland. Märkligt att åka till Costa Rica för att ta lektioner för en skotte, men men. Han var kanontrevlig och tro det eller ej, men jag fick faktiskt till mina två bästa vågor någonsin. Den sista var typ jättestor och ändå kändes det helt lugnt, fint och kontrollerat. Publiken på stranden (Erika och Nils) samt Dany (i vattnet) såg det hela och det kändes ju i alla fall lite skönt att om inte imponera så i alla fall se ut som jag surfar riktiga vågor en enda dag. Jag är inte bitter, men jag kan inte begripa hur svårt det kan vara.
Vi hade bestämt oss för att ta eftermiddagsbussen till San José och det kändes verkligen värt att få ytterligare en halv dag på stranden, särskilt eftersom vädret var dåligt igår. Efter sol, bad och surf gick vi och åt nachos innan det var dags för ett litet ledsamt förväl. Vi har ändå hängt med Nils och Dany i drygt två veckor i San Juan del Sur samt haft en galen resa ihop till Costa Rica. Jag hoppas verkligen att jag får träffa någon av dem eller allra helst båda igen och jag tror faktiskt det.
Med tanke på vår dramatiska resa hit kändes det smått otroligt att det faktiskt skulle finnas en buss som gick direkt från Santa Teresa till San José och som dessutom bara skulle kosta 6000 corones. VI hade dock hört att det var så och gick ut för att vänta på bussen på vägen. När vi fick sällskap av ytterligare några förvirrade backpackers kändes det ännu mer troligt att bussen faktiskt skulle dyka upp. Sisådär 10 minuter försenad kom den och lyckligtvis ska den ta oss hela vägen till San Jóse.