Norska orienteringsförbundets ledord känns som att de lika gärna skulle kunna vara Ålesunds. Här mitt i den norska obygden har den regerande världsmästaren på långdistans växt upp. Skogssport åkte hem till Olav Lundanes föräldrahem som ligger där vägen slutar. Bokstavligt talat.
Familjen Lundanes bor en bit från Ålesund, eller som Olav uttryckte det; ”Det är vel ikke akkurat nokon by, heller ein liten plass der det bor omtrent 12 personer no”. När jag träffar Olav här för första gången är det först tänkt att vi ska ses på stan. Ålesund visar sig från sin bästa sida vädermässigt och vi ska ta lite foto på stan. Men efter ett sms; ”Er bra å ta bilder hjemme” lämnar jag staden för att åka hem till familjen Lundanes.
Nyförälskad i Ålesund är jag tveksam till om det kan bli bättre bildmässigt än i staden Ålesund. Det blir det. Eikenos är platsen som inte är någon by utan där det bor 12 personer. De flesta heter Lundanes i efternamn. Någon mil utanför Ålesund svänger man av vägen och kör sedan upp, upp och upp längs en väg som får Tour de France-vägarna att verka närmast breda och raka. Där vägen slutar bor familjen Lundanes. Längst upp med en hisnande vacker utsikt.
Olav tittar ut över fjorden och bergen. Numera bor han i Halden och är bara hemma hos föräldrarna ett par gånger om året.
– Jag saknar att träna på fjället och det är väldigt fint att få träna med den här utsikten. Att springa upp på toppen och se ut över den vilda terrängen. Det saknar jag, säger han.
26-årigen bodde hemma till 2008 och det borde vara omöjligt att bli bäst i världen i orientering om man är fostrad här. I det geografiskt stora distriktet finns fyra orienteringsklubbar och orienterarna är få. Den råa terrängen är inte särskilt inbjudande för orientering; öppen fjällterräng med kalfjäll på toppen och en massa myrar.
– Här är väldigt tungt att springa och lätt orientering. Som liten var jag inte van vid att använda kompassen, berättar Olav, som blev meddragen på orientering av sina föräldrar och sprang miniknat ”innan han kunde gå”. Men mamma och pappa Lundanes är inga ”infödda” orienterare utan började med orientering som vuxna och var med och drog igång orienteringssporten i området på 70-talet.
– Vi var ett gäng löpstarka längdåkare. En av oss hade pysslat lite med orientering i Trondheim på 50-talet men ingen hade egentligen någon orienteringsbakgrund och vi visste ingenting om sporten, berättar pappa Lars Roger Lundanes.
Det var då det. Idag ser det annorlunda ut. Olavs moderklubb Emblem IL har 150 medlemmar där halvparten är tävlingsaktiva. Drygt 15 i klubben åker på O-Ringen varje år och för klubbens ungdomar är Tiomila ett viktigt mål.
Någon månad senare sitter jag i en sluttning norr om Kungsängen och väntar på att täten i ungdomskavlen ska komma till fjärdesträckans näst sista kontroll. Först, så snabbt att jag inte ens hinner få upp kameran, kommer en liten tjej. Ryggtavlan fastnar på bild och där står Emblem IL. Steget. Även Ola Jodal kommenterar det lundaneska steget någon minut senare när Ingrid Lundanes är ensam in på upploppet för växling efter fyra sträckor i ungdomskavlen.
Hela familjen Lundanes springer orientering. De fem syskonen Olav, Ivar, Björn, Ingrid och Kristin samt mamma Marit Sylte och pappa Lars Roger, som jobbar på kommunens plan- och byggkontor.
– Olavs framgångar har gjort att många i bygden har fått upp ögonen för orientering. Alla ska prata och ibland kan det vara svårt att få gjort det jag ska på jobbet, berättar Lars Roger.
Men han pratar gärna om framgångarna som inspirerar och sporrar klubbens unga att satsa. De har det på många sätt ”enklare” än vad Olav hade; Fler kartor, fler träningskompisar och fler tävlingar. Fast att som orienterare bo i det vackra Ålesund är fortfarande en utmaning i och med att det är långt till andra terrängtyper. Väldigt långt. Minst fem timmar bil och familjen Lundanes har åkt 1000-tals mil i bil under årens lopp.
– Jag är van vid att det inte alltid är så lätt och det har jag nytta av nu. Jag fick lära mig att ta ansvar tidigt och att ta mig an svåra utmaningar, säger Olav.
Det var dock inte självklart att det skulle bli orientering för Olav. Ålesunds FK spelar i Tippeligan och som 10-åring drömde Olav precis som många andra unga i trakten om att bli fotbollsproffs. Han spelade fotboll till han var 16 och höll samtidigt på med både längdskidor och orientering.
– Jag hade även en period när jag drömde om att bli bäst i världen på längdskidor, men när jag var 17 kände jag att jag var bättre på orientering och satsade på det.
För bäst i världen skulle han bli. Och han behövde inte vänta särskilt länge. 2005 vann Olav junior-VM väldigt överraskande och var helt plöstligt världens bästa junior. Ett år senare stod det klart att Norge och Trondheim skulle stå värd för VM 2010.
– Då gjorde jag en fyraårsplan med mål att ta medalj på hemmaplan. Att det skulle kunna bli guld vågade han inte hoppas på förrän långt senare.
Andra gången jag kör mot Eikenos visar bilens termometer noll och det är vitt på vägen efter ett lätt snöfall tidigare. Jag tvivlar på att piggdäcken fortfarande sitter kvar på hyrbilen och funderar på om jag ska komma upp eller inte. Efter två hårnålkurvor får jag möte. Det är oklart vem som ska backa och när jag senare frågar Olav vilka regler som gäller får jag svaret; ”inga, den som är bäst på att backa backar”. Mannen i den mötande bilen såg nog i mina ögon att det var läge att backa för han backade. Pappa Lars Rogers fråga om det gick bra att ta sig upp känns några minuter senare väldigt befogad. Och ja, det gjorde det ju. Det var även mödan värt att köra hit; den magnifika utsikten och den hjärtliga och välkomnande stämningen.
Köket var fullt av barn och vardagsrumsbordet fullt av orienteringskartor. Det stod Lundanes på alla. Olav på de flesta, Ivar på några och Lars Roger på en hel del. Olav har reviderat kartor sedan han var 12 år.
– Han hade mer kartförståelse än många andra i hans ålder och jag tror att han lärde sig mycket av kartritningen, berättar Lars Roger som tidigt fostrade sonen i kartans och kartpärmens betydelse.
– Jag har alla mina kartpärmar i Halden och alla banor finns med. Även de allra första miniknaten är prydligt sorterade i pärmar, säger Olav.
Om han började med miniknat innan han kunde gå så började han med orienteringstekniskt svåra banor innan han borde kunna orientera.
– Olav sprang inte särskilt många nybörjarträningar utan började med korta banor med svår orientering direkt. D65-banorna körde han redan som 8-9-åring och det var inget prat om att skugga honom, säger Lars Roger.
Konditionen byggde han upp med bra skidträning och många långa turer på fjället.
– Han var aldrig intresserad av att avsluta passen efter en timme eller så utan körde två-tre timmar långa skidpass i riktigt bra fart redan som 12-13-åring.
Och det var när Olav var just 12-13 år gammal som han började visa talang. Samtidigt insåg familjen att om han skulle kunna hävda sig inom orienteringen så var de tvungna att resa till bättre och mer utmanande terräng. Från familjens köksfönster ser man fjorden och bergen, men även husvagnen som står på åkern en bit bort. Med den på släp har familjen åkt helg efter helg efter helg, till Sörlandsgaloppen, O-festivalen, O-Ringen, Norska Mästerskapen, Mittnorskmästerskap, Tiomila och till Blodslitet. Bland annat. På senare år har familjen dessutom åkt till de stora mästerskapen för att heja på Olav och springa publiktävlingar, till VM, EM, junior-VM och Nordiska Mästerskapen.
Olav berättar om Nordiska Mästerskapen 2009. Han blev visserligen bara sexa på långdistansen, men terrängen påminde om den som väntade på VM året efter och Olav visste att han hade mycket kvar tränings- och formmässigt. Ändå var han bara drygt två minuter efter Daniel Hubmann, den regerande världsmästaren på långdistans och Olav började drömma om att vinna VM-guld.
– Det var dock inte förrän på våren 2010 med några månader kvar till VM som det kändes realistiskt att prata om guld. Efter att ha sprungit bra på flera viktiga tävlingar vågade jag börja hoppas, berättar han.
Och sommaren 2010, på hemmaplan i Trondheim, blev Olav världens bästa orienterare på den med lundanesmått mätt finaste distansen av dem alla; långdistansen. Olav vann med 40 sekunder före landsmannen Anders Nordberg och fransmannen och mångfladige världsmästaren Thierry Gueorgiou var distanserad med hela 3.40.
– Terrängen i Trondheim liknar den vi har här hemma i Ålesund och det kändes som verklig hemmaplan.
Olav visade att han kunde bli bäst i världen där 2010 men att han även skulle stå som världsmästare i Schweiz två år senare var det få som trodde. Knappt han själv heller.
– VM-terrängen 2012 var totalt motsatt; platt och löpbetonad och det var något jag aldrig hade varit bra på, säger Olav, som har sina starkaste VM-minnen från Trondheim men menar att guldet i Schweiz var en betydligt större prestation.
Lars Roger bläddrar bland kartorna på bordet och tar fram en.
– Här la jag svåra banor till Olav inför viktiga juniortävlingar. Området är det mest tekniska vi har här och det är en bra karta för att vässa formen i.
Familjens engagemang är en förklaring till varför Olav blivit bäst i världen.
Hans egen arbetsvilja är en annan kanske nog så viktig förklaring till hur man blir bäst i världen i en terräng som man aldrig har varit bra på.
– Inför VM 2012 gjorde jag en massa förändringar och fokuserade helt och hållet på att bli så bra som möjligt i den specifika terräng som väntade i Schweiz. Han vill inte tänka på alla varv han sprang på elljusspåret i Halden. Kanske var snacket om att de norska löparna inte skulle ha chans i den schweiziska terrängen en sak som drev honom. Men den egna viljan var förmodligen den avgörande faktorn.
– Har Olav väl bestämt sig för något gör han det som krävs. Det har även gällt andra områden där han inte har varit så bra, berättar Lars Roger.
En arbetsvilja han haft ända sedan barnsben.
– Han var speciell som barn. Visst lekte han ibland men han tyckte framför allt om att arbeta. Han och hans farfar som bodde i grannhuset hade ständigt olika jobb på gång, potatisupptagning, renovering och liknande. Han ville jobba och tyckte ofta att hans bröder var för slappa när de bara ville leka.
Träningen inför VM 2012 var ingen lek och Olav hade aldrig tidigare satsat så hårt mot något och varit så fokuserad.
– Redan inför medeldistansen på VM sa han att formen var bra. Det hade han aldrig någonsin sagt förut så jag förstod att han var på väg att göra något stort, säger Lars Roger.
Olav visade några dagar senare att det med rätt inställning och en enorm arbetsvilja går att bli bäst i världen även i en terräng som inte passar en. Bortsett från en 20 sekunders vägvalsmiss sprang han prickfritt på den 15,8 kilometer långa banan med 690 meter stigning. Och man måste nog vara uppväxt i just Eikenos för att kalla den schweiziska VM-terrängen platt. Olav hade bästa sträcktid på mer än hälften av sträckorna och satte schweizarna och hela orienteringsvärlden på plats när han vann med nästan tre minuter före Matthias Merz, Schweiz. Och det var inget snack om vem som där och då var världens bäste orienterare.
Men Olav är inte nöjd. Långt ifrån.
– Jag vill bli först till tre VM-guld på långdistans.
Före VM 2004 arrangerades VM bara vartannat år och det var därmed svårare att vinna två VM och framför allt även tre VM-guld i rad på den tiden.
– Då får jag väl ta fem då, säger Olav.
Jag tror honom. Han kommer att göra allt som krävs för att vinna VM, igen och igen och igen.
Men det är ingen dans på rosor och årets säsong har inte alls gått som Olav hade önskat. Dagen efter att lillasyster Lundanes sträckt ut på upploppet i Kungsängen går det lundaneska steget inte att känna igen. Olav har inte en chans mot Thierry Gueorgiou och förlorar kampen om segern i Tiomila på sistasträckan. Vid mållinjen stupar han och ligger kvar så länge att lagkamraterna i Halden inte vet vad de ska göra. Tillslut får han hjälp att ta sig till utstämplingen.
– Jag var väldigt väldigt sliten rent fysiskt när jag gick i mål. Vi hade varit tveksamma till om jag skulle springa sista sträckan eftersom jag inte var i bra form. Jag pressade hårt i skogen, men när Thierry kom ikapp hade jag inte kraft att hänga på honom. Han höll en helt annan fart.
”En massa sjukdomar” under vintern är förklaringen till att Olav inte hittat formen fysiskt och misslyckats på flera viktiga tävlingar under våren.
– Det har känts bra, men det går sakta.
Därför valde Olav att inte springa världcuptävlingarna i Nordic Tour och heller inte VM i Finland. Att han missar chansen att nå en topplacering i världscupen berör honom inte.
– Den med mest medaljer på VM är i mina ögon världens bästa orienterare. Det är en betydligt starkare prestation att lyckas på VM än att vinna den totala världscupen.
När vi pratas vid i början av sommaren har beslutet om att lägga ner Nordic Tour, NORT, offentliggjorts och Olav tillsammans med bland andra Anders Nordberg utlyste inofficiell norsk flaggdag när det blev känt.
– Det är bra på alla vis. NORT var en väldigt dum idé redan från början, säger han.
Inte heller världcupen har särskilt hög status för Olav.
– Världscupen innehåller för många oseriösa tävlingar och liknar mer ett jippo än en orienteringstävling. Det är synd.
Men Olav har gjort seriösa försök i världscupen. På NORT och världscupfinalen i fjol till exempel, då han slog i knät och inte kunde göra sig själv riktig rättvisa. Han blev tillslut totaltvåa i världscupen bakom unge regerande världsmästaren i sprint Mathias Kyburz, Schweiz. Även i världscuppemiären på Nya Zeeland försökte han, men det där med sprint är helt enkelt inte Olavs grej.
– Jag borde nog träna annorlunda om jag ska lyckas även i sprint. Nu gör jag för många dumma grejer och det har man inte råd med, analyserar han.
Det krävs nog ett beslut om att även försöka bli världens bästa sprintorienterare för att det ska gå vägen. Ett beslut som just nu känns väldigt långt borta. Olav skulle önska att sprinten såg annorlunda ut för att bli mer intressant.
– Problemet med sprint är att tävlingsformen är ointressant orienteringsmässigt. Den behöver bli mer krävande både tekniskt och fysiskt. En fem minuters sprint i en labyrint skulle exempelvis vara extremt krävande på alla sätt.
På VM blir det ingen sprint i en labyrint och Olav hade heller inte tänkt springa sprinten på VM. Givetvis. Årets VM-upplägg gör det omöjligt att kombinera sprint och lång. Men även om det hade varit möjligt intresserar inte sprint Olav. Han har hittills bara sprungit mästerskapssprint vid tre tillfällen, VM 2007 och 2009 samt EM 2010. Då blev han 37:a. Senare det året blev han som bekant världsmästare på långdistans. Lång, medel och stafett är de VM-discipliner som intresserar Olav och på frågan i vilken distans han vill ta sitt nästa VM-guld tvekar han. Länge. Han är nog för ödmjuk för att svara alla och väljer ett mer diplomatiskt svar.
– Det är en svår fråga. Långdistansen är i mina ögon den mest prestigefyllda distansen och den står högst. Men jag skulle väldigt gärna vilja vinna ett VM-guld i medeldistans också, säger han.
Han har däremot aldrig varit bäst i världen i stafett utan Norge med Olav som avslutare har tagit silver 2010, 2011 och 2012. Och vi minns tydligt den svenska glädjen för bronset på VM-stafetten i fjol. Strax före hade Olav gått i mål med svarta ögon.
– Jag springer alltid för att vinna och när jag gick i mål på stafetten i fjol var jag ganska förbannad, berättar han.
Efter ett litet misstag ner mot den näst sista kontrollen kunde Jan Prochazka smita förbi och avgöra guldstriden till Tjeckiens fördel.
– Jag kan glädjas åt ett silver absolut, men om jag har missat är jag aldrig nöjd. När Olav står på startlinjen är det seger som gäller, oavsett om det är stafett eller individuellt.
Han skulle vilja föra Norge till ett stafettguld, men är samtidigt tydlig med att han sätter de individuella distaserna högre. Medeldistansen på kommande VM liknar norsk terräng och långdistansen liknar till viss del schweizisk terräng. Två terrängtyper som Olav har varit bäst i världen i och han vet vad som väntar löparna. Olav tror att alla schweizarna blir farliga.
– Vem som helst av schweizarna kan vinna. Thierry blir farlig och även Bertuks, svarar Olav på vilka han ser som favoriter på långdistansen.
Vilket är ditt segerrecept?
– Jag har vunnit för att jag har tränat bättre än de andra.
Sedan 2009 har Olav kört lite mer än 700 träningstimmar per år. Av dem är 25 procent i tävlingsfart och resten pass med låg intensitet och styrketräning. Ungefär 40 procent av träningstimmarna har han karta i handen. Inga konstigheter. Bara väldigt mycket träning. Han gör ingen hemlighet av att han tror att nyckeln till framgång är just mycket träning.
– Jag tror att det ökar chansen att bli bäst i världen om du tränar mängd, samtidigt som jag vet att många tränar betydligt färre timmar än vad jag gör. När det närmar sig ett mästerskap drar Olav ner på träningen på hemmaplan och försöker hitta den där formen som alla letar efter. I år har han letat hela våren. Han har försökt och försökt hitta formen. Men i år ville det sig inte och med en knapp månad kvar bestämmer sig Olav för att inte springa VM.
Det är mästerskapen som lockar och Olav hoppas hitta tillbaka till den där bra känslan igen och bli motiverad att fortsätta satsa. Just nu är han inte det.
– Många års frustration har gjort att jag nu känner att jag behöver en paus från landslagslöpning, säger Olav.
Det kommer fler VM längre fram och han pratar gärna om kommande VM, Italien 2014, Skottland 2015 och Sverige 2016, som för Olav blir ännu ett VM på ”hemmaplan”. För som stod på någon svensk elitlöpares blogg; ”VM-terrängen i Strömstad är fantastisk. De enda nackdelen är att den ligger nära Halden”.
– Att VM ska gå där 2016 är som en gåva till oss, säger Olav och syftar på närheten till Halden, där många norska topplöpare bor.
Sedan 2008 bor Olav i Halden, där han har fullt stöd från storklubben Halden SK.
– Halden är en fantastisk klubb men på ett sätt är jag glad att jag inte är uppväxt och fostad i klubben. I Halden får man mycket gratis och det fick jag inte i Emblem. Jag fick hjälpa till med allt och redan som 10-12-åring lärde jag mig arrangera tävlingar, säger han.
Som elitlöpare är förutsättningarna i Halden optimala. I stort sett samtliga löpare bor i Halden och Olav bor tillsammans med Marcus Millegård i centrala Halden. Eller allt är centralt. Det bor knappt 25 000 i staden, en folkmängd som passar Olav perfekt.
– Det är lagom stort. Ingen rush som i Oslo.
Men det blir många dagar på resande fot, drygt 200 närmare bestämt och resandet är något som sliter och tar på krafterna. När löparna är på hemmaplan arrangeras det träningar i stort sett varje dag.
– Jag tränar ofta ett pass om dagen tillsammans med de andra i klubben och ett på egen hand. Jag gillar att köra långpassen själv.
Det skrivs mycket om orientering i Halden Arbeiderblad och Olav och de andra blir ofta igenkända på stan.
– De flesta vet vem man är och det händer att folk stirrar lite extra, men det är inget problem.
Orientering är en liten sport i Norge men Olav är inte besviken över att Skavlan ännu inte har ringt och frågat om han vill vara med.
– Nej, det är skönt att slippa sånt ståhej. Jag tror vi har det bättre lite mer anonymt, även om jag skulle önska att vi hade det lite bättre ekonomiskt.
Även prestationsmässigt värderas nationalsporten längdskidor 10 gånger högre än orienteringen och trots EM- och VM-guld blev Olav inte nominerad till bäste manlige idrottare på norska motsvarigheten till Idrottsgalan. Något Olav varken blev överraskad eller besviken över.
– Northug vinner inte heller, så det är ingen tröst, säger han och ler.
Han ler även när han pratar om orienteringssportens framtid och hur sporten ska växa och kanske närma sig de populära sporterna som längdskidor och friidrott.
– Längdskidor har varit nationalsport i Norge i 100 år och ”alle går på ski”. Vi måste vara mer realistiska och inse att det inte är enkelt att nå dit.
Han pratar om hårt arbete i klubbarna, om att sälja ”känslan av att klara en orienteringsbana” och att den utmaningen ska locka nya orienterare.
– Många här i Norge och i Sverige tror ni på någon hokuspokuslösning med att visa VM på tv och att det är nog. Jag tror istället på fortsatt hårt arbete med sportens kärnvärden.
Hårt arbete var det ja. I Olavs ögon finns det inga genvägar. Inte på VM och inte på banan hemma vid föräldrarhemmet. Där, från huset, upp över toppen, förbi familjens hytta och ner igen har Olav sprungit runt runt och pressat för att slå sitt rekord.
– När jag var liten tog den en timme, men nu är jag nere på under 30 minuter, säger han och blickar upp mot toppen. Pappa Lars Roger berättar att småsyskonen springer samma runda nu och jämför sig med storebror. Han visar kartan över området, grannkartan och ytterligare ett par kartor innan han frågar;
– Men har Skogssport åkt ända hit upp bara för att träffa Olav?