Vaknade utvilade, i vanlig ordning. Ingen partytrip det här inte. Fast eftersom varje dag inleds med fyra timmars oregelbundna verb i preteritum är det nog klokt.
Vi får ta igen själva partajandet i helgen. I promise. San Juan Del Sur sägs nämligen vara en riktig partystad, galen säger en del – något vi ännu inte har märkt av. Fast det bara var vår andra dag idag känns det som om vi varit här i evigheter, vilket är en något märklig känsla. Allt känns liksom ”hemma”. Lektion två med Cony var ungefär lika intensiv som den första, om inte ännu värre och idag gjorde vi verkligen BARA oregelbundna verb i preteritum. Jag förstår inte han som skapade den spanska gramatiken och varför det inte kunde få finnas någon slags logik i de oregelbundna verben. Nej, det ena har ett i där, det andra ett på ett annat ställe och det verb som ”borde” ha ett i har istället ett u just i den formen. Typ.
Efter skolan gick vi till marknaden och käkade lunch. Alla har pratat om att det är så billigt där, och det var det. Själva marknaden ser inte mycket ut för världen. Den ser mer eller mindre ut som ett stort skjul och mitt i finns något som liknar en food cort. Vi beställde kyckling och ris samt fisk och ris och det var massor med mat, vällagat, gott och sjukt billigt. Min gigantiska kycklingrätt, en smoothie och en kaffe kostade 80 cordobas. 21 cordoba är en dollar och maten kostade alltså sisådär 4 dollar x 7 = 28 kronor, vilket måste anses vara ett bra pris. Det kommer garanterat att bli fler luncher på den lokala marknaden. Dessutom hittade jag mina saknade bananer, med vilka jag kan överleva dagar utan annan mat.
Efter att ha skypat lite begav jag mig ut och sprang. Det blev fram och tillbaka två gånger längs stranden i byn och med ett intensivt styrkepass mitt i tog det ungefär 45 minuter. Ett skönt pass och det känns som en enorm lyx att få springa och kika på bukten, havet, bergen, ja allt. Idag hade vi även bestämt oss för att hänga med på skolans aktivitet, som var en vandring upp till den stora Jesusstatyn på berget (som för övrigt påminner om den i San Sebastián). Gänget som vandrade var jag och Erika, två amerikanska grabbar och tre av lärarinnorna. Ett bra gäng helt enkelt. Vi började gå längs stranden och fortsatte sedan upp längs med en slingrig väg som i sig var sjukt dålig men som passerade en del riktigt fina lyxhus. Det var en märklig kontrast. De amerikanska grabbarna verkade trevliga och jag var så trevlig jag bara kunde tillbaka, vilket kulle straffa sig. När de väl kommit igång och prata visade det sig att de var 20 år och hade fåt någon slags kristen uppenbarelse som hade tagit dem hit. De var helt fascinerade, läs hjärntvättade, av bibeln och den kyrka de tillhörde hemma i USA och berättade den ena sjuka storyn efter den andra. Efter en kort stund uppe vid statyn – med hisnande utsikt ända till Costa Rica och med amerikansk prat hela tiden gick vi ner samma väg (en väg som för övrigt visade sig vara utmärkt för skidgång – något jag ska prova här snart). Precis när vi var tillbaka i byn och jag trodde att jag skulle få slippa tjatet om bibeln och uppenbarelser började det regna, eller snarare ösregna. Eftersom vi precis då var vid en glassbar fanns inget annat att göra än att köpa glass och vänta ut regnet och därmed fick vi höra ännu fler märkliga historier.
Kvällen ägnades åt att plugga spanska verb och efter en middag på vårt favoritställe på hörnet nära Casa Oro lev det tidig läggning igen.