Vad har orientering och surf gemensamt?

Innan jag kunde surfa skulle jag svara: Ingenting. Nu när jag mer eller mindre kan säga att jag kan surfa svarar jag: Massor.

Det är något visst med surf. Nästan på samma sätt som jag skulle kunna säga med orientering. Det är två sporter som givetvis kräver sin fysik och här skiljer de sig åt väsentligt. I orientering är det först och främst konditionen medan det i surf handlar om styrka för att orka paddla, främst i bål och armar. Men varken orientering eller surf handlar i huvudsak om fysisk styrka utan mest om teknik och om det som i slutändan skiljer de båda sporterna från mycket annat: Det mentala.

Det finns få saker som får mig att koppla av. Och då menar jag koppla av i form av att stänga av hjärnan och inte tänka på jobb, framtiden, livets mening eller allt annat som jag ägnar dagarna åt att tänka på. Orientering är en sak. Surf är en annan. I de båda sporterna är det nämligen omöjligt att tänka på annat än just själva sporten. Med en karta i handen är det full fokus på den och det är stört omöjligt att tänka på något annat än att läsa kartan och terrängen runt omkring dig. I surf samma sak. På brädan går det inte att tänka på något annat än vågorna. Vilkens ser bra ut? Denna? Nästa? Var kommer den att bryta? Är den min eller någon annans? Och då och då även en tanke i form av ”om jag inte simmar utåt sjukt snabbt kommer jag förmodligen att dö”. Det har jag visserligen inte tänkt i orientering, men det jag har gillat med orientering är just den totala känslan av avkoppling och den har jag hittat även i surf.

De orienteringslopp som har gått riktigt riktigt bra har jag genomfört med en speciell känsla. En känsla av att orientering är lätt, att allting stämmer och att jag har tid – tid för att orientera. Det är svårt att beskriva känslan, men känslan har på ett eller annat sätt infunnit sig innan loppet och då har jag varit säker på att det kommer att gå bra. Men, känslan går inte att plocka fram hursomhelst. Ibland bara finns den. Ibland inte. Detsamma gäller surf. De vågor som går riktigt bra är enkla fast de inte är enkla och känslan av att ha all tid i världen infinner sig. Inte heller den känslan går att plocka fram och det är märkligt. Några få sekunder med den känslan gör det värt timmar av slit med paddling och vågor utan tillstymmelse till känsla.

Närheten till naturen är en annan likhet. Självvald väg i okänd mark är orienteringssportens slogan. Det kan låta töntigt, men det säger en hel del om närheten till naturen. Fast jag måste säga att surf slår orientering i det här sammanhanget och jag tror inte att det finns någon sport som är närmre naturen och dess krafter. Känslan av att fånga en våg och faktiskt kunna hantera och använda de enorma krafter som finns i vattnet är oslagbar. Lite som att åka skidor på en lavin, vilket man inte bör – men för att göra en jämförelse.