Vulkanön Ometepe är en sådan plats som man bara tror existerar i sagornas och i filmens värld. Rent estetiskt är den för bra för att vara sann. Mitt i Nicaraguas största insjö, Lago de Nicaragua, ligger vulkanön Ometepe och både i båten på väg dit och på toppen av den 1610 meter höga Concepción måste jag nypa mig i armen.
Trots att Nicaragua till ytan är Centralamerikas största stat är det inget stort land. Vid en snabb koll på en karta inser man att landet, som är ungefär lika stort som Grekland, dessutom inhyser en gigantisk insjö. Lago de Nicaragua ligger i sydvästra Nicaragua och de flesta som kommer över gränsen söderifrån från Costa Rica passerar den smala landremsan mellan Lago de Nicaragua och Stilla havet oavsett om det är för genomfart till huvudstaden Managua eller om det är för bilresa till någon av de populära kuststäderna i väst. Sjön går inte att passera obemärkt. Långt ute i den stora sjön sticker två ståtliga spetsiga bergstoppar upp och de liknar precis de bergen du ritade i skolan, de som alltid stack upp vid horisonten och som solen gick ner bakom. De du aldrig tidigare sett i verkligheten.
Vulkanön Ometepe består i princip bara av de två vulkanerna Concepción, 1610 meter över havet, och Maderas, 1394 meter över havet. Vulkanerna är sammanfogade med en landtunga och hela ön är ungefär 30 kilometer lång och i snitt 10 kilometer bred. Vid en första anblick, både på en karta och i verkligheten, känns ön liten och lätthanterlig. Det stämmer inte och trots att ön är liten gör de dåliga mer eller mindre obefintliga vägarna att Ometepe känns betydligt större än vad den är. Infrastrukturen gör att förvånansvärt få turister tar sig hit och än färre svenskar. Ön är dock så vacker och unik att det är väl värt lite väntan och lite slit för att ta sig dit man vill. Detta är något som egentligen kännetecknar hela Nicaragua, lite mer väntan och lite mer slit än om man väljer att turista i grannlandet Costa Rica. Å andra sidan får man chans att upptäcka ett fantastiskt land och dessutom möta de vänliga och hjälpsamma invånarna, allt till en betydligt billigare peng än i Costa Rica.
Ometepe nås med färja från San Jorge, som ligger en bit utanför den medelstora staden Rivas i sydvästra Nicaragua, och det går färjor både till huvudorten Moyagalpa och till San Jose del Sur. Den lite mer än en timme långa resan ut till ön är ett utmärkt tillfälle att spana efter de sötvattenhajar som ska finnas i sjön. Jag såg ingen och det sägs att de inte har setts till på ganska länge, men de ska finnas. Moyogalpa är en liten charmig Nicaraguansk by med de sedvanliga små små husen i olika färger och olika form. I just Moyogalpa var husen dock lite finare, lite renare och lite mer färgglada än i många andra småbyar jag har varit i och vid vart och vartannat hus stod män och målade, putsade och fejade på sina hus. I byn finns många små hotell, både i prisklass budget och lyx, som med Nicaraguamått mätt egentligen inte är speciellt dyrt.
I Moyogalpa är utsikten mot Concepción enastående. Den aktiva vulkanen, som hade sitt senaste rejäla utbrott för drygt fem år sedan, ligger oroväckande nära och det ständiga moln av gaser som sipprar ut ur kratern påminner om att naturens krafter är nära, väldigt nära. De boende i Moyagalpa är vana och numera går det att följa vulkanens aktivitet via datorer och det händer då och då att byn evakueras. I och med dagens teknik är vår guide Javiér säker på att alla invånare hinner evakueras innan det är dags för nästa utbrott.
Oavsett om du vill bestiga Concepción eller den inaktiva vulkanen Maderas är en guide en bra investering. Concepcións topp nås med en dagsutflykt från Moyagalpa, men om du vill gå upp på Maderas är det bättre att starta på andra sidan ön. Med tanke på de dåliga vägarna är det därför klokt att ha en vilodag mellan vandringarna, en dag där du har möjlighet att ta dig från öns ena sida till den andra. Dina ben kommer dessutom tacka dig för vilodagen. Vandringarna är branta. Jag lovar.
Det sägs att Concepcións topp är en tio timmars vandring. Det är det inte, även om jag här verkligen vill betona fördelen med att starta tidigt på morgonen. Vandringen startar fem kilometer från Moyogalpa och du behöver inte gå långt förrän du får höra och förhoppningsvis även får se apor. Mantled Howler (Alouatta palliata) är vanliga i Centralamerika och vandringen till toppen passerar flera områden med dessa apor. På vår väg tillbaka från toppen stod vi bara ett par meter under en apa som hängde i svansen och vilade. Apan stördes inte av oss och guiden viskade fascinerat: ”Det borde egentligen inte vara möjligt att komma så här nära en vild apa”.
Vandringen startade drygt 100 meter över havet och alla som brukar vandra vet att drygt 1500 meters stigning på tre timmar innebär ganska brant stigning. Vandringen startade förhållandevis brant och blev sedan brantare och brantare för att de sista 100 höjdmeterna om inte vara klättring så i alla fall nästan. Stigen gick dessutom spikrakt upp mot toppen, till skillnad från många stigar i Norden och i Alperna där de ofta slingrar sig likt en serpentin uppför. Alla som är något sånär vältränade och inte rädda för höjder kan dock genomföra vandringen och när det tog oss knappt tre timmar att nå toppen går det absolut att gå långsammare, pausa mer och njuta av utsikten mer. Redan halvvägs är utsikten magisk och det är en speciell känsla att vara högst uppe på ett berg på en ö som mer eller mindre bara består av berget och sedan ha sjön runt omkring en. Trots att vädret var klart låg det moln i horisonten som gjorde att fastlandet knappast syntes. Det gav en känsla av att vara på världens topp. Jag kom på mig själv att bara gå, gå och gå med en nästan meditativ känsla och återigen vara tvungen att nypa mig i armen. Finns denna plats verkligen i verkligheten?
Ju närmare toppen vi kom desto mer frän lukt. För mig som aldrig varit nära en aktiv vulkan innebar det en ny lukt för luktsinnet att ta in. Senare under resan skulle jag känna igen den lukten många gånger. Genom hela Nicaragua går en kedja av vulkaner, de flesta aktiva och landet drabbas då och då av stora vulkanutbrott. Javiér hade stor respekt för Concepción, kanske inte med tanke på ett eventuellt utbrott utan mest med tanke på de giftiga gaser som hela tiden pyser ut ur kratern. Det moln vi tidigare sett från båten visade sig vara gaser och nu var vi alltså på väg rakt in i dem. Javiér pratade då och då med sin chef nere i Moyogalpa och även om jag inte kunde tillräckligt mycket spanska för att förstå exakt vad han sa så förstod jag att det pratade om hur högt vi vågade gå. Självklart ville vi gå ända upp. Till toppen. Det förstod Javiér och han såg något motvillig ut när han på slutet knöt en halsduk om munnen och muttrade något i stil med: ”Min fru kommer inte att gilla detta”.
Ju närmare kratern vi kom desto påtagligare blev gaserna och på slutet var det lätt att hosta och jag vet inte om det var inbillning men jag kände mig även lite lätt yr. Vi gick inte ända upp utan vände 50 meter innan toppen. Vi nådde dock början på kratern och att få möjlighet att titta in i en vulkankrater som pyser ut gaser var en unik upplevelse. Efter några snabba foton var vi dock på väg ner och när jag såg kratern i ögonvrån på vägen ner insåg jag verkligen vilka krafter naturen har. Jag kom att tänka på vulkanutbrottet på Island nyligen och det faktum att det långt ifrån är vi som bestämmer på planeten jorden. Den känslan är både skrämmande men även en smula fascinerande.
FAKTA: Nicaragua
Huvudstad: Managua
Språk: Spanska
Folkmängd: Knappt 6 miljoner
Valuta: Cordoba
FAKTA: Resa till Ometepe
En flygbiljett tur och retur till Managua går att hitta för drygt 7000 kronor. Därifrån går det bussar söderut mot Costa Rica. Hoppas av i staden Rivas och ta taxi till San Jorge därifrån färjorna avgår. Det går att resa till Ometepe året runt, men det regnar mer under regnperioden som oftast är från maj till november. Under november och december sägs även Concepción vara mer aktiv än under resten av året.