Åk till Koh Tao – innan det är för sent

Namnet Koh Tao, sköldpaddornas ö, kommer från tiden då många havssköldpaddor kom till ön för att lägga ägg. I dag är sköldpaddorna få och ersätts av fler och fler turister. Men ännu är de inte för många. Turisterna alltså. Palmer, vita sandstränder, turkost vatten med fiskar i regnbågens alla färger.

Som bilden i resekatalogen. Men skynda dig hit. Exploateringen är på väg.

Den 21 kvadratkilometer stora ön Koh Tao är känd bland dykentusiaster som en av världens bästa. Inte som Stora Barriärrevet och Röda havet, men på topp tio-listan i alla fall. Alla hotell längs stranden erbjuder egna dykkurser. Certifikat för 10 000 baht, drygt 2 000 kronor, är billigt och många backpackers väljer att ta dykcert här. Ofta bor man gratis på hotellen under de tre dagarna som det tar att lära sig dyka. Med tuber och allt.

Det första dyket görs nära stranden och från solstolen under den lutande palmen ser man dem överallt. Fyra fem stycken tillsammans, alla i svarta våtdräkter med mask och snorkel i olika färger. De kånkar med sammanbitna miner ner all utrustning: tuber, vikter och fenor, längs stranden för att sedan bli tyngdlösa i vattnet. Efter en kort stund i ring för att gå igenom det sista, okej-tecknet för att allt är bra, tummen upp eller tummen ner, försvinner de. Kvar blir bara den röda flytkorven som markerar att det händer något i den andra världen, under ytan. Från stranden ser jag dussintals. Det är en bra dag för dykning i dag, som nästan alltid på Koh Tao.

För de som inte vill ner på djupet är det enkelt. Mask, snorkel och fenor. Fiskarna är finast och korallerna vitast på tre till fem meters djup. Lagom för snorkling. Som alla kan. Även den dummaste svensk. ”Kan man snusa samtidigt som man snorklar?” var bland den första kommentaren jag hörde ute på Nangyuan Island, som anses vara en av de vackraste öarna i världen och ligger tio minuters färd med taxibåtar, så kallad longtail.

De ligger överallt längs stranden och det är bara att haffa vilken thailändare som helst så får du skjuts. Alla har samma pris. Skjutsar dig överallt och ni bestämmer en tid för upphämtning. Longtails. En miljöfara så heter duga. En trött stor dieselmotor spyr ut avgaser i det turkosa vattnet. Själva båten liknar en stor gondol med svans, en fem meters pinne bak med propellern längst ut.

Solstolen på stranden kostar inget. Men då vill ägarna att man köper dricka och frukt av dem. Varför inte. Färskpressad fruktjuice för 50 baht, 10 kronor, en tallrik med skivad vattenmelon, mango och ananas för det dubbla. Det brukar vara gott om svenskar på stranden. Göteborgska, Stockholmska och en och annan skånsk röst om vartannat.

Ägarna spelar dessutom svensk musik. Kent var bra. Lasse Berghagens ”Han tog av sig sin kavaj” var okej men när Björn Rosenström skrålar om pojkar som busar känns det sådär. Men skivan, som ägaren förmodligen fått av någon svensk gäst, tar snart slut och den thailändska rytmiska musiken strömmar ur högtalarna. Skönt. Avslappnat. Om man blundar är det lätt att se rullande höfter och färgglada bikinis på någon halvnaken bar. De är inte många, men de finns. Barerna. Men de är bara halvnakna, till skillnad mot de på grannöarna. Folk har roligt, skrattar, dricker öl och drinkar ur hinkar. Jag blundar för de fulla engelsmännen i hörnen. De är ju bara tre.

Koh Samui och Koh Phangan ligger bara en dryg timme bort med båt men det mesta är annorlunda och bra mycket bättre här. Men om jag fantiserar och tänker på Koh Taos pågående förändring så är likheten slående. Jag föreställer mig stora hotellkomplex nära stranden där det i dag redan finns gjutna betonggrunder. I dag finns det inte många byggnader med mer än två våningar på Koh Tao. Bungalows med olika utseende och standard följer strandkanten och skiljs åt av små restauranger och barer. Många liknar skjul. Snälla, låt dem få vara kvar.

Det bränner på axlarna, i ansiktet, ja överallt. Tyst musik smälter ihop med vågornas svepande ljud. Jag känner något blött och kallt mot låret. En nos. Inte han igen. Han är stor svart och brun. Helt blöt och grusig i pälsen. Han tillhör nog restaurangen här på stranden. I alla fall hänger han här, jämt. Varje strandbit har sin hund. Varje restaurang har sina hundar. Fem sex stycken, minst. De är överallt. Bruna. Svarta. Vita. Prickiga. Gamla. Halta. Valpar.

Sköldpaddorna då. Jag såg inga. Även om båtbesättningen på snorkelutflykten ropade, skrek och pekade på något som skulle vara en sköldpadda. De vände till och med båten för att komma närmre. Men ingen hann se den. Jag tror inte det var någon. Den thailändska besättningen ville nog bara vi skulle få valuta för pengarna och att sköldpaddornas ö fortfarande skulle leva upp till sitt namn. Koh Tao.