Rune Haraldsson: ”En nypa motion på köpet”

Rune föddes den 17 juni 1918. Att första världskriget slutade och att det även infördes allmän och lika rösträtt i kommunala val för män samma år känns totalt oviktigt i den där hotellreceptionen i Cusco. Mer viktigt är om Rune ska gå Inkaleden eller inte. Vi pratar fram och tillbaka, väger riskerna och kommer tillsammans fram till att han inte ska gå utan ska ta bussen upp till Macchu Picho. Han hade sett fram emot Inkaleden, men drygt två veckors rundresa i Sydamerika har varit slitsamt. Den där dagen i hotellreceptionen i Cusco var för övrigt den enda lugna dagen på den månadslånga resan runt Sydamerika som Rune gjorde. Att Cusco ligger på 3400 meters höjd och att Rune är 96 år är knappast något vi behöver påminna om.

96 år. Svenska Orienteringsförbundet fyller 76 i år. När Rune började orientera för 80 år sedan var det fortfarande fyra år till Svenska Orienteringsförbundet skulle grundas. Han minns det väl och berättar om att det var flera turer hit och dit och konflikter innan förbundet väl kom till stånd. Förbund eller inte. Det hade gått att orientera före bildandet 1938. När Rune började orientera i början av 30-talet fanns inget organiserat tävlingsschema. Eller rättare sagt, ingenting var organiserat.

Att Rune firar 80 år som orienterare vet han bestämt. I urklippspärmen är rubriken ”Lovande 16-åring tvåa i Kolmården” ett bevis på det. Och den lovande 16-årigen var Rune.
– Hur det gick till begriper jag inte. Det fanns ju inga juniorklasser och jag hade förmodligen hängt någon gubbe för att få den placeringen, säger Rune.
Lovande eller inte. Rune insåg där och då att orientering var hans grej. Sedan dess har han tävlat i alla 80 år. Utan uppehåll.
Som liten gillade han naturen och hamnade i scouterna. Men han saknade tävlingsmomentet och fann orienteringen.
Är det samma sport nu som då?
– Nej nej nej. Det är en helt annan sport idag, säger Rune.
När Rune började orientera var det på schematiska kartor gjorde på förra årtusendet. Han skakar på huvudet om dagens diskussion om hjälpkurvans vara eller inte vara och att man idag pratar om sekundmissar hit och dit.
– 1955 var ett stort år. Då genomfördes Nordiska Mästerskapen i Kolmården på en nyritad mer detaljerad karta och efter det utropade Bertil Nordenfelt: ”Nu är vi en exakt idrott”. Innan var det mer slump, säger Rune.
Är kartan den största skillnaden?
– Det är klart att det var väldigt irriterande med en kompassnål som alltid snurrade. Men ja, det är kartan som har utvecklats mest. Sedan har ju klädseln förändrats mycket. Då sprang man i kängor och overall, berättar Rune.
Han minns det som om det vore igår. SM 1937 till exempel. Hans första SM.
– Jag bröt.
Bättre gick det året efter, i Ockelbo.
– Då kom jag runt och blev 30:e man.
Han ler av minnena.
– Allt var annorlunda och det var tjusigt på sitt sätt.
Rune tog studenten 1938.

Mindre tjusiga var krigsåren 1939 till 1945. Rune var officier i armén och där hade han stor nytta av att han kunde orientera.
– Vi var aldrig med i stridande förband, men det är klart att det var spänt på grund av kriget. Vi vaktade gränser, mot Norge och Finland. Det var hemligt, mycket hysch-hysch och jag fick inte tala om hemma var jag befann mig, berättar Rune.
Han låg bland annat långa tuffa perioder i Boden och bevakade tyska trupper som åkte genom landet.
– Oj, vad lärorika åren i det militära var. Jag har haft glädje av min militära yrkeskarriär genom hela livet.
Efter kriget började Rune arbeta på Goodyear gummifabrik i Norrköping. Där blev han kvar till han pensionerades för 35 år sedan. Och han har därmed varit pensionär exakt lika länge som han var yrkesverksam.

Orienteringen var ingen exakt idrott före 1955. Nu är den väldigt mycket mer exakt. Särskilt i Brasilien.
– Vad var det för kontrollpunkter där borta egentligen? Någon liten sten och andra diffusa punkter att leta efter, säger Rune.
Han är positivt överraskad över tävlingarna vid veteran-VM i Brasilien.
– Det är märkligt egentligen. Brasilien är inget stort orienteringsland, ändå lyckades de arrangera tävlingar med internationell kvalitét. Allt fungerade, säger Rune uppenbart överraskad och samtidigt lite besviken:
– Att sedan skogen inte är världens roligaste är en annan sak. Den som älskar orientering ska inte åka till Brasilien för orienteringstekniskt är det ingen utmaning.
Men trots det hade Rune problem med just orienteringstekniken där borta.
– Jag skäms nästan. Varje etapp gjorde jag någon nybörjartabbe, säger han.
Han lyckades med sin målsättning: Att komma i mål och ha samtliga stämplar på plats. Sista dagen var jobbigast. Långdistansfinal stod på schemat och för Rune blev det just en lång distans. 110 minuter på 1,7 kilometer.
– Det var väldigt svårforcerad terräng. Särskilt för mig som har korta ben var det extra jäkligt.
Förvarningen var ett par kontroller bort. Speakern har Rune under verklig uppsikt och när han basunerade ut att han passerat förvarningen och är på väg mot mål stressade jag, i vanlig ordning, mot den sista kontrollen. Väl där insåg jag att det skulle ta lite längre tid än för de som jag normalt bevakar att ta sig mellan förvarning och sista kontrollen. Ganska mycket längre tid. Särskilt här, där det är en brant och knölig grässluttning den sista biten.

Rune tog god tid på sig på upploppet. Han njöt. Som dubbel veteranvärldsmästare i H95. Det var nog sista gången han vann.
– Jag vill inte vara med på mästerskap bara för att visa upp mig, säger han.
För han har ingen konkurrent.
– På prisutdelningen fanns ingen tvåa och ingen trea. Då funderade jag på om det bara är jag som har haft turen att få vara frisk och kunna tävla. Det kändes som högsta vinsten i ett lotteri.
Är det tur?
– Kanske inte. Jag har levt ett förhållandevis sunt svensson-liv och att jag har sprungit orientering praktiskt taget varje helg i 80 år kan ha haft betydelse, funderar Rune.
Som 96-åring är det inte bara konkurrenterna som är borta.
– Jag har tappat alla mina kompisar. Alla är borta. De försvann mellan 80 och 90 år.

I fjol miste även Rune sin livskamrat Margareta.
– Tomrummet är stort. Men livet är så och man måste vara realistisk. Vi fick 70 år tillsammans. Vi har haft ett problemfritt liv, utan krämpor och har kunnat resa. Det är bara synd att hon inte fick komma till Sydamerika. Hon ville med hit.
Tillsammans har de åkt med husvagnen i Europa.
– Margareta har aldrig orienterat, men hon har troget stått vid målfållan och väntat på mig i alla år. Det finns nog ingen orienteringssupporter som varit på många tävlingar som hon.
De har besökt ett tiotal länder från Portugal till Kroatien, med husvagnen alltså. Utan husvagn har de även varit i USA och Australien.
– Dit det går att köra bil har vi åkt med husvagnen. Den har varit vårt andra hem under alla år.
Enligt Rune går det att åka bil med husvagn långt mycket längre än enligt de allra flesta.
– Dagen efter mitt 90-årskalas stack vi med husvagnen till Portugal. Fast det var en rätt lång resa, säger Rune och ler.

Han gör det rätt ofta. Ler alltså. Och nu är han i Sydamerika. Idag i Cusco, igår i bergsbyar i den heliga dalen.
– Det är som att vara på en annan planet. Vilket liv de lever uppe i bergen. Att få uppleva det slår det mesta och det enkla livet de lever i bergsbyarna gjorde stort intryck på mig.
Att som 96-åring resa på en månads rundresa i Sydamerika är nog enligt de flesta en rätt dålig idé.
– Jag var tveksam inför den här resan och var orolig om jag skulle klara allt runt omkring. Många frågade om jag verkligen skulle åka. Men det har ju gått bra så här långt.
Och hela resan gick bra. När Rune summerar Sydamerika-äventyret en tid efter att han har kommit hem är det med glädje.
– Jag ångrar inte resan en sekund, även om den var tuffare än vad jag hade trott.

Han har inte sprungit så många veteran-VM utan började som 80-åring.
– Som yngre än 80 tyckte jag att det kändes lite mossigt att åka och springa veteran-VM.
Däremot har det blivit många tävlingar genom årens lopp. Han räknar snabbt och 25 tävlingar om året i 80 år blir en sisådär 2000 tävlingar.
– Och i snitt tio kontroller per tävling ger 20000 kontroller.
Hur många har du spikat?
– Det talar jag inte om. Helt ärligt så tycker jag att det fortfarande är lika roligt varje gång jag hittar en kontroll. Efter alla dessa år, det är fascinerande.
Han pratar om orienteringen som unik. Om att den innehåller både problem och motion.
– När man har kommit i mål på en orienteringsbana har man både löst problemet och dessutom fått en nypa motion på köpet.
Han lyfter även fram familjeidrotten som ”den andra finessen”.
– Jag har en son som är orienterare och hans söner både orienterar och har fruar som orienterar. Och de är rätt duktiga också, säger Rune.

”Rätt duktig” skulle inte Runa säga att han själv har varit.
– Jag tog två DM-tecken och blev åtta och elva på SM individuellt. I stafett har jag någon topp-5-placering.
Inga resultat som gav honom så mycket uppmärksamhet. Annat var det i Brasilien.
– Om jag hade tagit en dollar per bild hade jag varit rik när jag kom hem, säger han.
För alla ville ta en bild med Rune. En selfie med världens äldste orienterare.
– Tänk att det kan vara ett sådant intresse för en gammal gubbe. Jag förstår inte varför.

Rune själv tog inte en enda selfie Sydamerika. Men minnesbilderna har han kvar.
– Det var nya intryck varje timme under resan och det är ett land och en kontinent som man har hört mycket diffust om. Det största intrycket såhär i efterhand är nog spännvidden mellan rik och fattig. Fler svenskar borde åka dit för att inse hur bra vi har det i Sverige.

Att Rune inte är någon hoppjerka har ni kanske förstått och han har varit Norrköping trogen i alla år. Dörrskylten på radhuset på Ljuragatan har suttit på samma dörr i 50 år. Husvagnen är parkerad alldeles utanför dörren, snart redo för nya äventyr. I början av februari kör Rune husvagnen till Sälen, precis som han har gjort varje år sedan han blev pensionär.
– Det är bara 40 mil mellan Norrköping och Sälen så det är inga problem, säger han.
Och jag blir inte ens förvånad när han berättar om att husvagnen stått på exakt samma plats på Tandådalens camping varje vinter de 35 senaste åren. Rune berättar även om dagsrutinerna som han och Margareta har haft vintertid.
– På förmiddagarna åkte vi runt Kalven innan vi tog en siesta. På eftermiddagarna åkte jag en mil till, berättar han.
Givetvis har han även åkt Vasaloppet. 25 gånger.
I år följer han Vasaloppet från husvagnen.
– Det är väldigt mysigt att vara inne i husvagnen och titta på tv. Särskilt när snön vräker ner och det blåser utanför.
Det är även mysigt i Runes trevånings-radhus. Vi äter varsin räkmacka och bläddrar i den senaste veckans Norrköpings Tidningar. Och uppslag efter uppslag handlar om Rune.
– Jag har pysslat med orientering i 80 år och det är först på det 80:e året som det blir mediebrus, säger Rune och ler.
Mediebrus är en underdrift. Rune är på tapeten överallt. Orsaken: Han blev årets orienterare i konkurrens med världsstjärnor som Daniel Hubmann och Olav Lundanes. Det är World of Orienteering som genomför en stor omröstning om vilka orienterare har stått för årets prestationer? På damsidan vann den schweiziska stjärnan Judith Wyder, medan Rune alltså tog hem titeln på herrsidan.
– Det är otroligt vilket genomslag tävlingen har haft. Jag skäms nästan, säger han och skrattar.
Att en 96-åring kan bli utsedd till världens bästa orienterare är ”heltokigt” för att använda Runes ord.
Det var speakern på veteran-VM som nominerade Rune till tävlingen.
– Trots mina dåliga lopp på veteran-VM måste jag ha gjort intryck.
Bara att vara nominerad som en av tio kandidater tyckte Rune överträffade det mesta.
– Att jag sedan vann. Tydligen fick jag 29 procent av rösterna. Ja, det är helt fantastiskt. Jag slickar i mig allt beröm, säger han och ler.
Att det var 4000 orienterare som röstade väger tungt med Runes mått.
– Det hade inte alls varit lika kul om det varit en jury som hade utsett mig framför alla unga världsstjärnor.
Rune visar den ena tidningen efter den andra. Utmärkelsen har gett helsidor i lokalpressen samt inslag i både lokal-tv och lokalradio.
– Den här veckan har varit fullspäckad. Sportspegeln var här i tisdags, igår var det Idrottsgala i Norrköping och nu är du här idag.
Rune säger att han normalt sett har ganska inrutade lugna veckor. Jag tror honom inte.
– Fast nästa vecka ska jag till Alperna med min son och ett gäng från Gustavsberg.

Att Sportspegeln var på besök och ägnade en hel dag åt att filma Rune tycker han är helt fantastiskt.
– De har material till en hel timmes reportage tror jag. Vi tog alla möjliga actionbilder, skrattar Rune, som i 70 år har varit den som har gjort intervjuerna.

Hans journalistkarriär började i slutet på 30-talet när orienteringssporten började växa. Sportchefen på Norrköpings tidningar hade då fått nys om att det fanns en orienteringstokig grabb som hette Rune.
– Jag kan inte skriva i tidningar tänkte jag. Jag hade inget bra betyg i svenska, säger Rune.
Men sportchefen på Norrköpings tidningar struntade i svenskabetyget. Han behövde få tag på någon som kunde skriva om sporten han inte begrep.
– Det var ingen konkurrens om jobbet som radskrivare i orientering.
Radskrivare var ordet. Åtta öre raden fick han betalt.
– Min första lön var på 50 kronor. För den lönen köpte jag en kamera och så var jag fotograf också, berättar Rune.
70 år som orienteringsskribent har gett Rune en stor inblick i allt som rör sporten. Han har även varit med om en enorm teknisk utveckling inom journalistyrket.
– När jag började arbetade vi under oerhört primitiva förhållande. Så for man kom i mål gällde det att leta rätt på en bondgård i närheten där de hade telefon. Det var enda sättet att ringa in resultat till morgondagens tidning.

Tekniken har även förändrat orienteringssporten:
– Förr kunde man dra långa lögner om hur mycket man hade missat. Nu avslöjar datorn alla lögner.
Under åren som gått har även orienteringens plats i media förändrats.
– Tidigare fick vi ett helt annat utrymme i lokalpressen. Vi kunde få helsidor om en vanlig tävling, säger Rune och pekar på klippbok efter klippbok med stora artiklar.
Norrköpings tidningar, Östgötakorren, Skogssport och Skärmen är tidningar han har skrivit i regelbundet. Det ligger några exemplar av Skärmen på soffbordet.
– Vill man veta hur det var är det bara att ta fram Skärmen, säger Rune nostalgiskt.
Under Skärmen från 1976 ligger Långa nattens folk och Boken om orientering. Rune vill visa mig kapitlet ”Nålen i olja” om kompassen. Jag läser och tänker att en kompassnål i olja som man måste få stopp på manuellt låter lika avlägset som första världskriget. Men inte för Rune.

Alla åldras. Det är liksom svårt att undvika. Men ålderdomen drabbar inte alla. Vi pratar framtida tävlingar och mästerskap och kommer in på hemma-VM i Strömstad 2016.
– Det måste man ju åka på. Det blir stort, säger Rune.