Nedan följer mina blogganteckningar från vår rekresa i Harzbergen, Tyskland, inför veteran-VM 2012:
16 november
Efter en god natts sömn på färjan mellan Trelleborg och Travemünde körde vi snabbt och smidigt söderut längs autobahn. Först mot Hamburg och sedan mot Hannover innan vi vek av mot Hartz, området där veteran-VM i orientering ska gå nästa år.
Jag har passerat Tyskland väldigt ofta, men i ärlighetens namn inte ”varit här” speciellt ofta. Och Hartzbergen var för mig tidigare mer eller mindre helt okända. När vi väl är här inser jag att det är väldigt vackert och fascinerande. En slags kuperad vildmark som jag inte sett på så många ställen förut. Att vi kom upp i höjd märktes på termometern, minusgrader, mina första för i år och på vissa ställen där inte solen kommit åt var det vit och fin frost på marken.
Efter ett snabbesök i Bad Hartzburg åkte vi till den lilla staden Wernigerode, som med sina korsvirkeshus och slingriga små gator är riktigt charmig, en av de charmigaste på länge. Och med det karakteristiska slottet på klippan närmast liknar det en stad i sagornas värld. Riktigt mysigt. Jag gjorde en snabb rundtur och hann se det minsta huset, det äldsta och framför allt få mersmak för att komma tillbaka i sommar.
Efter en slingrig väg genom det spännande landskapet, som på något sätt både är böljande och brant på samma sätt nådde vi Hohegeiss, där vi ska bo. Vi har allt vårt boende samlat på ett och samma ställe, vilket känns riktigt bra. Boendet ligger naturskönt och det var magiskt när dimman la sig nere i dalarna samtidigt som solen gick ner. Det var dock mina första minusgrader för säsongen, då jag kom från 20 graders värme i Spanien igår till fem minusgrader idag.
17 november
Vaknade någotsånär utvilad och begav mig till Brocken för att reka vår vandringsdag i Goethes spår. Gick en lätt och lagom vandring med fantastiska vyer och jag slog av likheten med vildmarken i exempelvis Gyllbergen. Stor skog, mjuka och bölande berg och stora myrar.
Det intressanta med Brocken är att det känns som en rejäl topp, trots att den i själva verket bara är 1 141 meter. Men toppen är täckt med snö cirka 175 dagar varje år, har 85 dagar årligen med temperaturer under 0 grader, en årsmedeltemperatur på 2,9 grader och med vindhastigheter upp till 263 km/h. På grund av väderförhållandena går trädgränsen redan vid 1100 meter, vilket är 800 meter lägre än exempelvis i Alperna och därför är toppen karg och kal. Och nedanför = riktig vildmark.
Platsen är intressant ur en historisk synpunkt också då gränsen mellan gamla öst och väst mer eller mindre gick rakt igenom området vi vandrar i. En skylt med rubriken ”Naturen har inga gränser” och en text om det mörka kapitel som faktiskt bara är drygt 20 år tillbaka i tiden är ett utmärkt ställe för matpaus mitt i vår vandring.
Per skulle ta tåget upp till toppen och möta mig där. Det blev dock viss förvirring då ett tåg var inställt och Per inte hann upp samt då jag på toppen inte hade tillräckligt med pengar för att köpa biljetten hem (och heller ingen mobiltäckning). Hursomhelst var det en konduktör, Frau Niehus, som förutom att klippa biljetter och sälja konjak även hade med sig en biljett till mig. Den gamla smalspåriga järnvägen som slingrar sig nerför var väl värd en åktur och det fattades bara skymten av en varg eller ett lo.
18 november
Dagen började tidigt med ett möte med tävlingsarrangören i Bad Harzburg. Jag strosade sedan omkring i staden och fick en känsla av vad som väntar löparna på sprintkvalet. En liten lagom mysig stad, som till en början verkar väldigt platt men i själva verket lutar svagt. Och mot slutet av sprintbanorna på väg mot mål tror jag attdet kommer tat uppleveas som ett litet halvsegt motlut och det kommer att vara många slitna ben mot slutet. På vägen mot mål kommer det att bli sprintorientering i stadens tre stora parker, alltså klassisk parkorientering i sin rätta bemärkelse.
Efter Bad Harzburg var det dags för ytterligare en sprintstad, Goslar, vars gamla stad tillsammans med gruvan Rammelsberg är med på Unescos lista över världsarv. Och vilken stad! Om Wernigerode var charmig så upplevde jag Goslar ännu mer charmig och geniun. En riktig medeltida pärla, med små mysiga gator och gränder och mängder av fina medeltida hus. Staden är känd för sin julmarknad, som börjar i helgen och det var fullt pådrag för att få allting i ordning. Jag tror aldrig jag har sett så många små marknadsstånd och så mycket julpynt på en och samma gång och jag förstår varför många svenskar åker hit på julmarknad.
Målområdet och själva TC är på Imperiepalatset eller Kaiserpfalz på tyska, som kanske är den mest betydelsefulla och viktiga sevärdheten och den får vi alla uppleva i form av mål för tävlingen. Som sprint kommer det att bli en lite klurigare utmaning med en del gränder och passager, men i det stora hela tror jag att det kommer att bjuda på riktigt rolig sprintorientering i en historiskt vacker miljö.
Efter besök på turistbyrån och möte på kommunens turistkontor med en svensktalande finska gjorde jag ett snabbt studiebesök på ortens lokaltidning Goslarsche Zeitung, där vicepresidenten i WMOC jobbar som nyhetschef. Kul och intressant och märkligt att tidningsredaktioner i stort sett ser lika dana ut oavsett var i världen de befinner sig.
Avslutade dagen på gruvan i Rammelsberg och jag, som är ganska trött på gruvor sedan åren i Norberg och i Falun, var väldigt skeptisk till om det skulle vara aktuellt för ett besök innan mitt studiebesök. Men, jag hade fel. Gruvan i Rammelsberg är dels väldigt intressant ur en hisorisk synpunkt och har spelat stor roll för hela regionen. Dels har de gjort ett riktigt modernt och stilrent men samtidigt gammalt och gruvlikt av gruvan. Imponerande! Jag ser verkligen fram emot morgondagens guidade tur nere i gruvan.
19 november
Idag var det dags för återbesök i gruvan Rammelsberg för en guidad tur och jag fick guiden Wiebke Göbber alldeles för mig själv. Vi gjorde en fascinerande tur i gruvan för att planera vad som är bäst för vår grupps 45 minuter långa tur i sommar. Och om jag var imponerad igår var det inget emot idag. Vilket enormt häftigt museum. Efteråt var jag tvungen att fråga och förklaringen till den enorma satsningen på detta museum är välrdsutställningen i Hannover 2000. Det hade tidigare funnits enorma planer på hur man skulle visa gruvan för allmänheten men inga pengar, förrän då. Gruvmuséet har alltså funnits i sin nuvarande tappning sedan 2000.
Wiebke var riktigt duktigt och gjorde kopplingar till gruvor i Sverige, som Sala och Falun. Det var riktigt häftigt att först få se en modell av hur gruvdriften fungerar och sedan gå inne i gruvan och se allt på riktigt. Det var faktiskt så på riktigt att Wiebke drog igång det stora vattenhjulet – med vatten – precis som de gjorde när gruvan var i drift. De stora hallarna med utställningar är även de väl värda ett besök. På ett modernt och lättillgängligt sätt visas gruvan och dess drift, både med utställning av maskiner, filmer och illustrationer.
Efter ett snabbt besök i Goslar för att köpa två kartor hann jag precis hem till vårt möte med hotelldirektören. Vi fick en rundvandring på vårt gigantiska boende, som förutom 354 lägenheter innehåller tre barer, en restaurang, en bowlingbana, en pool och mycket mycket mer. Boendet ligger också väldigt naturskönt med en fantatsikt utsikt över Harzbergen. Det ligger även historiskt intressant mer eller mindre på den gamla gränsen mellan öst och väst.
Jag och Anita tog en joggingtur längs gränsen och Anita, som varit på guidad tur i byn tidigare på dagen berättade massor intressant. Bland annat om en man som försökt fly tillsammans med sin fru. Hon stannade när de blev upptäckta, men inte han – som blev skjuten. En gravsten hedrar hans minne. Vi ställde oss också på vägen med fem meters mellanrum och före murens fall befann sig den ena av oss i öst och den andra i väst. Så sjukt. Så avlägset. Men dock så intressant.
Ikväll ska vi planera några av alla de aktiviteter som vi ska göra under resan hit. Utöver vårt vanliga traditionella program kommer vi att anordna olika typer av aktivieter. Jag kan säga så här. Jag längtar redan.
20 november
Jag inledde dagen i poolen, som vi har fritt tillträde till på boendet. 22 meters möjlighet till simträning, avslappning eller vad det nu må vara. Själva boendet är riktigt bra. Lägenheterna är stora och rymliga och varje lägenhet har dessutom en egen balkong, stor nog för att kunna skjuta mot eventuella ryssar som närmar sig och också med en förhöjd vägg i den riktning som det eventuellt skulle vara aktuellt att skjuta. Bra. Ifall ifall.
Jag och Anita åkte sedan en liten sväng via tågstationerna där den smalspåriga järnvägen upp till Brocken stannar för att reka parkeringsplatser och avsläppningsmöjligheter. Vi hann även med ett av långdistanskvalens tc innan vi passerade Wernigerode på vägen mot flygplatsen i Berlin.
Vi hade sedan ganska bråttom till Rostock för att hinna med att ta mycket av den buffé som vi trodde väntade på oss. Men icke. När vi kom fram till Rostock var det visserligen dimma, men trots att Per körde nästan ända fram till kajkaten fanns där ingen båt. Vi fick snällt ställa oss längst fram i kön och vänta i sisådär två timmar. Istället hade vi ett kretivt möte i bilen, där vi spånade aktiviteter som vi ska ha på vårt boende. Och jag kan lova er att med tre halvtokiga och hungriga idékläckare kom vi en bra bit på vägen. Den stora frågan är väl egentligen hur vi ska hinna med att tävla …
Jag hoppas att vi ses i Tyskland. Jag ser fram emot resan!
Kolla gärna på bilderna i galleriet nedan:
