Är tillbaka i Falun efter ett par dagar på Holmenkollen. Visserligen pågår ett skid-VM där, men ALLT fokus ligger på kampen mellan Norge och Sverige. Tyvärr gick Norge segrande ur de båda kamperna jag såg, men det gjorde liksom inget. Att höra 50 000 jubla åt Marit Björgen och att höra OCH se minst lika många jubla åt Petter Northug var en galen upplevelse.
Tidigt på lördagsmorgonen lärde jag mig ett norskt ord: tåke, som betyder dimma. Alla pratade om den och när vi väl kom upp till Holmenkollen förstod vi. Oslo visade sig från sin sämsta sida och tåken låg som ett lock över hela skidstadion. Trots att vi stod sisådär 50 meter från skidbytet såg vi inte det. Det enda vi såg var när de passerade i kurvan innan vallen inne på stadion och det handlade kanske om sisådär 10 sekunder totalt. I ärlighetens namn hade åkarna kunnat åka ett helt varv inne på stadion utan att någon hade sett dem. Helt sjukt. Dock var speakern väldigt bra och det blev riktigt god stämning. Det är ju ganska mysigt att stå tätt packade i värsta Lützendimman och inte ha en aning om vad som sker runt omkring en.
Som tur var hade tåken lättat och söndagen var gnistrande vacker. Det var en märklig känsla att vara tillbaka på skidstadion och faktiskt förstå hur banorna gick och hur upplägget var inne på VM-arenan. Vi stod kanonbra och såg hela stadion, storbilds-tv, åkarna nära på flera ställen och dessutom kunde vi se dem på långt håll flera flera gånger uppe på berget. Och stämningen, redan på uppvärmningen när Petter N åkte förbi i ett par slitna vita träningsbyxor var det riktigt högljutt, var galen, helt galen. Att dessutom loppet blev rafflande gjorde inte saken sämre. Det enda man hade kunnat önska var den där svenska medaljen. Hellner var nära och ALLA, då menar jag ALLA, pratade om Hellnerbacken. ”Vi vill stå vid Hellnerbacken, var ligger den?” frågade norrmännen funktionärerna. Han har satt sig i respekt den gode Hellner och även igår såg han ut att smita förbi de andra just där, i sin backe. Tyvärr orkade han inte riktigt och från att ha varit i stort sett borträknad gjorde han ändå en heroisk insats. Jag hoppades ju i vanlig ordning på Daniel R, men tyvärr verkade han ha valt fel skidor. Jag begriper inte det. Hur svårt kan det vara? Eller jo, jag vet att det är svårt, och att det var lite halvkluriga förhållanden igår – men de andra lyckas ju. Vallateamet får säga vad de vill, men jag tycker inte att det ska få hända i ett VM. Även om Daniel R givetvis har lika stor del i det hela. Han har valt de skidor han ska åka på. Däremot håller jag med om fokuseringen på vallateamet i media – som bara bara är då det går dåligt. Egentligen vore det ju mer självklart att intervjua, berömma och prata valla när det går riktigt bra – som på OS i Vancouver till exempel. Både Johan Olsson och Emil Jönsson försvarar dock vallteamet på sina respektive bloggar idag. Här och här.
Jag har pratat mycket kring formtoppning och det där med att verkligen lyckas i helgen och fått flera intressanta synpunkter – från olika håll. En del som jag inte kan skriva här och en del som jag kan berätta om. Jag spar dem dock till ett senare tillfälle. En som kan det där med formtoppning är Petter N och det är egentligen sjukt imponerande att han, trots att han inte vunnit en endaste världscuptävling i år och bär hela Norge på sina axlar, lyckas få loppet precis dit han vill ha det och sedan lyckas spurta ifrån hela högen. Bilderna som visats i NRK direkt efter målgång säger ganska mycket. Till klippet. Petter N totalt slut – fysiskt, men kanske framför allt mentalt. Hatten av och det är nog en god idé att stå över 15 km …