Nicaragua till Costa Rica

De senaste dagarna har bjudit på lite av varje, de två typiska Nicaraguanska städerna Granada och Masaya, surf och playa Maderas, graduation samt en galen resa från Nicaragua över gränsen in i Costa Rica. Klockan är nu snart 21 och jag sitter på en färja någonstans i närheten av Puntarenas. Om vi har förstått det hela rätt ska den ta oss till nedersta spetsen på den halvö som Santa Teresa och Malpais ligger på. Det är dock oklart hur vi ska ta oss dit, men efter sex timmars väntan vid gränsen är detta en resdag då vi tar en etapp i taget.

Med först lite torsdag: Vi har valt att inte hänga med på så många av skolans aktiviteter, men en som vi faktiskt önskat att skolan skulle anordna var dagsutflykten till Masaya och Granada. När frågan dök upp såg vi till att övertala Brandie och Andy och eftersom Brandies tyska vän, polska Dorotha samt en 60-årig man från Texas också hängde med var vi ett bra gäng som gav oss iväg i en minibuss. Jag och Erika roade oss med attt prata spanska med varandra under bilresan dit och det gick bra – även om det tog lång tid att få sagt det vi ville. Vi gick igenom gårdagskvällen och fick även hjälpa Brandie och Andy att fylla i vissa luckor från gårdagskvällen. Vi åkte till Granada först och det verkade vara en trevlig och vacker stad. Vi hängde lite på torget och gick sedan in i katedralen och klättrade upp i kyrktornet för en utsikt över sjön och bergen. Kombinationen hav/sjö/berg/vulkaner är väldigt vacker och det är fantastiskt fint överallt. Fint men fattigt. Bilvägen från San Juan del Sur via Rivas och Granada är huvudvägen genom Nicaragua och fortsätter till huvudstaden Managua. Trots det är vägen full av hästar, kor, hundar och långsamma fordon i ett enda virrvarr. Det här med bilbälte är också något som har en lite annan innebörd här jämfört med hemma. Det finns INGA bilbälten någonstans och bitvis gör det inte så mycket, men vissa taxichaufförer kör sjukt fort men nåväl, peppar peppar har det gått bra hittills.

Efter en väldigt kort visit i Granada åkte vi mot Masaya och stannade till vid en vulkan utanför staden. När vi steg ut ur minibussen möttes vi av en doft som vi numera känner igen: Gaserna från en aktiv vulkan. De luktar speciellt, fränt på ett sätt som är svårt att beskriva och det sticker liksom i näsan och gör att man hostar. Vulkanen vid Masaya är, precis som väldigt många andra vulkaner i området, aktiv och det pyste upp ett gigantiskt moln av gas från kratern – som var neråt därifrån vi var. Vi åkte buss hela vägen upp och knatade bara de drygt 100 trappstegen upp till en utsiktpunkt innan vi packade in oss i minibussen och åkte mot Masaya. Trots att Masaya inte kändes ett dugg större än Fagersta sägs det bo 137 000 personer där. Helt sjukt. Folk bor trångt, litet och spartanskt. Så annorlunda. I Masaya finns två marknader, en gammal mer turistisk och en ny för lokalbefolkningen. Först besökte vi den gamla och gick bara och spanade eftersom vi fått order om att inte handla där. Vi begav oss sedan till den andra, som var ett enda virrvarr av tält, kläder, halsband, hammockar, smycken, kött, hundmat, ja ALLT. Efter lite småshopping lessnade jag och försökte hitta en väg ut (extremt kaffesugen). Vår brittiske störtsköne skolkompis Andy ville också hitta ut och jag kan garantera att vi gick runt runt runt i en dryg timme innan vi hittade ut. Trots att det kändes som om vi hela tiden kom till nya stånd och nya avdelningar på marknaden är jag nästan säker på att vi gick runt runt i cirklar. Det hade varit skoj att se hur vi rört oss med hjälp av GPS efteråt. Efter en dryg timme hittade vi dock en väg ut och ett litet cafe. Tyvärr hade cafet bara instantkaffe och eftersom de envisas med att hälla i sisådär en deciliter socker i allt kaffe gick det inte att dricka. Efter en ananaskaka hade jag dock återfått lite energi och efter ytterligare ett besök på den gamla dyra marknaden (eftersom en viss väska promt skulle köpas) åkte vi och kikade på en cool insjö som låg som insprängd mellan Masaya och Granada. Där tröttnade Dorotha och hoppade in i en tuck tuck och försvann. Märkligt.

Jag sov gott i minibussen på vägen tillbaka och vi åt sedan på det lilla kycklingstället bredvid Casa Oro innan vi begav oss ut en snabbis. Vi var tvungna att hitta australiensaren Mike eftersom vi hade Nils pass och han ville att Mike skulle försöka köpa bussbiljetter till Costa Rica på samma buss som vi ska åka med på lördag. Givetvis hittade vi Mike i baren och löste vårt viktiga uppdrag. Tyvärr skulle det visa sig att bussen var full och Nils fick ta till plan b: Ta sig med lokalbuss till gränsen och vidare därifrån och han lyckades helt tydligt flirta med sig Dany på det alternativet.

Fredag var vår sista dag i San Juan del Sur, lite sorgligt eftersom vi har haft tre riktigt bra veckor i den mysiga lilla byn och träffat sjukt mycket roligt folk. Samtidigt känner jag att tre veckor är nog och de flesta människorna har bytts ut både en och två gånger. Vi skulle dock se till att få en riktigt bra sista dag och efter avslutning med test i skolan (jag skulle bara skriva en text och använda alla nio (!) tempus jag lärt mig och jag hade inte ett enda fel på någon verbböjning) begav vi oss självklart till världens bästa strand: Playa Maderas. Jag hyrde min favoritbräda och vi festade till det med världens godaste tacos. De gällde att suga in alla intryck och försöka få bilden av solnedgången att fastna på näthinnan för att sedan kunna ta fram den under mörka, kalla och ruggiga dagar hemma. Surfingen sög dock och även om jag hade en helt okej första session så avslutades den med att en brännmanet brände mig på benet. Aj. Jag gav dock inte upp utan begav mig ut ytterligare en gång, men vågorna var verkligen helt störda och efter att ha blivit halvt dränkt av tre-fyra vågor la jag mig på stranden som en strandad val. Vi åt på marknaden, kyckling och scrambled egg och damen som har vårt stammisställe lovade mig att köpa avacado till i morgon, även om jag sa att det vi skulle åka till Costa Rica då. Hennes yngsta son är superdupersöt och vi småflirtade lite med honom och när vi skulle gå sprang han efter oss och vinkade. Så söt. Kvällen avslutades på Black Whale och Iguana och bortsett från fyra-fem slagsmål var det en väldigt kul kväll. Jag fick till och med till en riktig salsa med tacokillen från stranden.

Tidig morgon idag för avresa med taxi till Rivas, därifrån vi skulle ta Ticabus till Costa Rica. Först en sista pannkaksfrukost på marknaden och jag fick en helt tallrik ,ed avocado. Vi fick vänta ett tag på busseni Rivas, även om den väntan såhär i efterhand känns minimal. Bussresan till gränsen gick snabbt och väl där samlade någon på bussen in alla pass i en hög och försvann i drygt en timme då vi fick vänta utanför bussen. Under den tiden hann vi träffa Nils, Dany och det tyska paret som skulle ta sig över gränsen på egen hand. När vi fick tillbaka passen var vi en stämpel rikare, nu var vi ute ur Nicaragua. VI var dock inte inne i Costa Rica, vilket skulle dröja lång tid – sex timmar närmare bestämt. Vi fortsatte i buss fram till det ställe där vi kommit på egen hand för tre veckor sedan och då passerat gränsen ”hur smidigt som helst”. Nu var där fullt med människor både på väg in i och ut ur Costa Rica. Jag hade lite naivt hoppas att Ticabus skulle ta hand om själva gränspassagen och att vi skulle få en gräddfil in, men icke. Vår vänner stod i kön och var lite smått frustrerade över att ha flyttat sig tre-fyra meter på en timme. Jag smet in vid Nils och Dany och sedan var det bara att vänta då kön sniglade sig fram. Jag frågade vår busschaufför, som trodde att det skulle ta två-tre timmar. Han hade fel. Sex timmar och några öl senare nådde vi äntligen dörren och väl där gick det skitsnabbt. En stämpel ytterligare och vips var vi tydligen i Costa Rica. När vi precis fått klart nästan allt insåg vi att det hade gått att betala 10 dollar och fått gå före kön. Korruption. Well well, efter snabba ryck då alla på vår buss var tvungna att ta packningen till ett bord där personalen ändå aldrig kikade i den var det snabba ryck iväg. Vi sa hejdå till Nils och Dany, som vi förhoppningsvis ska träffa senare ikväll eller i morgon. Sedan somnade jag på bussen. Det var oklart hur lång bussresan var och vi hade egentligen ingen aning om var vi skulle gå av. Till Nils och Dany hade de sagt sisådär fem timmar och jag var mycket skeptisk om huruvuda vi skulle hinna till Puntarenas, med en färja och sedan ta oss till Santa Teresa idag. Efter knappt tre timmar på bussen skulle vi tydligen gå av och då kändes det som om vi hamnat mitt i ingenstans. Givetvis möttes vi av en taxichaufför och någon minut senare var vi på väg mot Puntarenas därifrån det enligt chauffören skulle gå en båt vid 21. Framme vid hamnen var det stendött och vi satte oss på ett litet café innan det huxflux öppnade en liten biljettlucka och helt tydligt skulle det gå en färja. Vart den skulle ta oss och framför allt hur vi skulle ta oss därifrån var dock oklart.

Jag sitter nu på färjan och skriver samtidigt som dett pågår någon slags karaoke i baren där jag sitter och samtidigt något slags fyrverkeri i staden vi lämnar. Eftersom det är kolsvart ute har vi ingen aning om hur det ser ut där vi befinner oss. Det enda vi vet är att färjan i stort sett är tom, bortsett från oss och en gul folkabuss, som jag hoppas ska ta oss till Santa Teresa. (Förlåt mamma.) Nils och Dany hann dock inte hit, så det är bara jag och Erika nu = ett bra reseteam. Begreppet restid har fått en lite annan innebörd här. Hemma har jag alltid en tid då jag måste vara någonstans och jag vet oftast ungefär hur lång tid saker och ting tar. Här är det tvärtom och om det är möjligt att komma fram samma dag eller inte känns mindre viktigt. Det får ta den tid det tar. Jag är dock fortfarande hoppfull över att nå Santa Teresa ikväll, även om det kommer att bli sent.

Några citat:
Vid gränsen: Har ni hittat bussen vi ska ta? Nej, vi måste först hitta Costa Rica.

Dagens lärdomar:
Passera inte gränsen mellan Nicaragua och Costa Rica dagarna före jul.
Det finns alltid en genväg, så länge du är beredd att betala.
Att passera gränsen med surfbrädor är en aning bökigt.
Fråga minst fem om hur lång tid det ska ta och lite ändå inte på något av svaren.

————————————————————————————————

Vi kom fram. Klockan ett på natten och mamma, jag är ledsen, men detta är ett inlägg som du kanske inte borde läsa.

Skämt å sido. När vi väntade på färjan kom en kille från San José fram och började prata med oss. Jag tyckte först att han verkade lite dryg och jag var egentligen inte alls sugen på att prata med honom. När vi skulle gå ombord fick jag dock syn på en jättefin gul folkabuss. Jag älskar sådana och gissa vem som satt vid ratten. Färjan var ganska stor, men det var väldigt lite folk och väldigt lite bilar ombord. Det började ju även bli ganska sent och jag funderad lite lätt på hur vi skulle ta oss vidare till Santa Teresa (en sträcka som enligt uppgift ska ta någonstans mellan 1,5 och 3 timmar eftersom vägarna ska vara sjukt dåliga). När vi närmade oss land såg det ut som det var sisådär två hus och tre lampor vid hamnen och väl i land var det helt öde. Inget folk, inga hus, inga bussar och inte heller några taxibilar. Hmm. Det var dessutom sjukt mörkt. Helt plötsligt kändes alternativet att lifta med tre Costa Ricaner i en gul folkabuss som det absolut mest säkra och så blev det. Vi packade in oss längst bak bland surfbrädor, ölbackar och en massa annat bråte och begav oss iväg. Jag har funderat lite lätt på att köpa en folkabuss hemma, men har inte riktigt vågat eftersom de sägs gå sönder hela tiden och inte klara av långa körningar. Efter att ha klarat vägen från hamnen till Santa Teresa, som om möjligt var sjukt mycket sämre, krokigare, guppigare än alla dåliga vägar i Nicaragua känns det som att en folkabuss klarar allt. Jag var visserligen sjukt orolig att bussen skulle paja och att vi skulle bli strandsatta mitt i natten mitt ute i ingenstans med tre Costa Ricaner, men resan gick bra. Eller bra och bra, vi kom fram i alla fall och blev avsläppta mitt i Santa Teresa ungefär klockan ett på natten. Som tur var hittade vi vårt hostel, som Kelly och Vez med flera hade bokat åt oss och receptionen var öppen. Vi valde ett stort fint dubbelrum med eget badrum och jag älskar det. Vårt badrum har en jättestort fint handfat i mosaik och utsikten mot palmer och buskar utanför är kanon. Dessutom: VARMVATTEN, för första gången på hela resan.

Jag sov som en stock och gick sedan upp och duschade i morse, så länge, så skönt och det känns som att jag är ren för första gången på länge. Vaknade även till doften av pannkakor och åt sedan frukost på gården. Hostelet Tranquillo backapckers verkar riktigt fint. Hammockar överallt och skön stämning. Pannkakorna är inte lika goda som på mercadon i San Juan, men de är gratis och helt okej. Vid frukosten träffade vi Kelly, Vez och de andra och insåg att vårt varmvatten var eftertraktat. De bor i dorm och jag gissar att vår dusch kommer att vara busy idag. Det är lite småmulet, men jag hoppas att det spricker upp så att vi kan hänga på stranden. Vågorna ska vara små idag, så jag kanske sparar min surfing till i morgon. Det är hursomhelst skönt med ett par dagar utan schema och att bara få ta det lugnt.

Stranden är väldigt fin här. Sjukt lång och i stort sett helt tom bortsett från en och annan surfare. Inga som solar och knappt inga som badar, bara surfare utspridda längs hela stranden. En här och en där, väldigt nice.

1 svar på ”Nicaragua till Costa Rica”

  1. Hej malin o Erika! Spännande att läsa om era äventyr. Låter som ni hinner med en hel del 🙂 . Kul att ni upptäckt Nicaraguas charm oxå. Vill oxå ha en pankaka till frulle :-). Hoppas ni åt frukost på fina lyxhotellet pelican nån morgon. Gott och basta utsikten. Ha det fortsatt bra! Abrazos marielle a

    Svara

Lämna en kommentar