Eftersom mamma och pappa var på besök förra veckan var denna helgen min första ”riktiga” i San Sebastián. och me encanta, vilket betyder jag tycker väldigt väldigt mycket om. Typ.
Helgens inleddes med bra och stor fredagssurf, vilket går att läsa mer om i mitt förra inlägg. Torkade, försökte få ur allt vatten ur näsan, sanden ur ögonen och läka mitt skärsår på foten innan jag somnade på sängen. Hade klockan på 20.30 för 21 skulle jag träffa Kerman för en löptur. Det blev dock bara en snabb löptur eftersom den middag jag hela tiden trott var på lördagen tydligen var på fredagen, ungefär samtidigt som jag bestämt tid med Kerman. Välkommen till Spanien.
En väldigt väldigt väsentlig skillnad jämfört med Sverige är att alla bestämmer massor hela tiden, men väldigt få grejer blir av. Dessutom är ju tiderna lite lätt flexibla (en väldig underdrift …). Jag stressade som en gnu och dök in på restaurangen vid 22 och trots att jag var en timme sen hade ändå inte alla kommit. Trots att det var ytterligare en svensk tjej på middagen var det todo en español, vilket är bra med lite lätt frustrerande att inte alltid kunna säga det man vill.
På lördagen stod picnic i en park på schemat och jag och Susan gjorde en ris- och skinksallad innan vi efter viss förvirring lyckades hitta rätt buss. Vi var mer än en halvtimme sena, men ta dam, vi var nästan först. Bara Belinda hade kommit och jajamen, hon är svensk. Vi picnicade i parken tillsammans med sisådär 10 andra. De flesta spanjorer, men även ytterligare en svensk tjej och en amerikanska. Parken låg en bra bit iväg och högt upp och utsikten var väldigt fin. Eftersom det var livemusik med ett baskiskt band var det gott om folk där och alla verkade tävla i att ha med finast och mest mat.
På kvällen följde jag med tre svenska tjejer, som alla bor här sedan massor av år tillbaka, på konsert med ett brasilianskt band, där de kände musikerna. Det var riktigt skön musik och vi hann få i oss både öl och vin till tonerna av bossanova. Efteråt drog vi från konsertlokalen i Antiguo till stan och klämde fyra-fem barer innan vi slutligen hamnade på Bebop.
Söndagen var galen och jag tror aldrig att jag har sett så mycket folk på samma ställe någonsin. Det var avslutning av Korruka, som är en 10-dagars löpfestival genom hela Baskien och dessutom spelade Real Sociedad hemma och DESSUTOM strålande solsken. Och ja, bilden ovan talar sitt tydliga språk. Efter en lång och långsam promenad i solen hamnade jag på stranden med Merethe, en italienska och två spanjorer. Jag försökte fota Merethes kille Dani när han surfade, men det gick sådär och efter att med nöd och näppe undvikit att bli överhettade i solen träffade vi en argentisk tjej och hennes baskiska kille och drack två öl och sedan gick vi vidare och tog några pintxos. Ja, ett ganska bra liv helt enkelt.
Spanskan då? Jo då, den går framåt. Egentligen med ganska stora steg, tror jag, men jag vill ju i vanlig ordning att allting ska hända direkt. Gah. Och det är mental träning att ha ganska mycket att säga, men inte kunna och att känna sig som världens tråkigaste person. Typ. Fast det är ändå ganska kul.
Träningen då? Jo då, efter en vass inledning har jag haft en viloperiod i helgen. Minst sagt. Fast surfing måste ju börja räknas som distansträning.