Såg sändningen från orienterings-VM i Frankrike på SVT Play och är jublande glad över de svenska damernas totala dominans. Samtidigt tycker jag att vissa saker är väldigt märkliga.
Jag gillar verkligen orientering samtidigt som jag tycker att vissa saker är rätt märkliga. Att Linnea Gustafsson, Helena Jansson och Lena Eliasson tog en trippel i dagens sprint är stort. Riktigt stort och det nya ledarteamet med Håkan Carlsson och Anneli Östberg i spetsen fick en fantastisk inledning på sitt första mästerskap. Målet fem medaljer varav två guld är nästan redan uppnått i och med Anders Holmbergs silver. Men räknas sprint? Självklart tänker ni nu och jag håller med. Sprint är ju min paradgren, men samtidigt känns sprinten lite som en uppvärmning inför det som komma skall.
ETT endaste guld på långdistansen känns på något sätt som att det överträffar alla andra medaljer. Och det var riktigt längesedan Sverige tog ett individuellt VM-guld, 2004 närmare bestämt då Karolina A Höjsgaard vann på hemmaplan. Jag vet att det guldet räknas, men för att även nämna det senaste guldet på långdistans i ”icke-svensk-terräng” måste vi gå tillbaka till 1995 då Jörgen Mårtensson vann. Och kommer Sverige att ta ett guld på långdistansen i år? Nej, jag tror inte det även om jag verkligen hoppas att jag får äta upp det. Jag tror lite på David Andersson, men guld. Nej.
Själva sändningen i sig var bland det märkligaste jag sett och jag led med Rickard Ekman och Anders Gärderud som kommenterade. Om det nu mot förmodan var någon ”icke-redan-helt-frälst-orienterare” som slagit på sändningen är jag helt övertygad att han eller hon stängde av direkt. Så dålig. Knappt några mellantider och exempelvis Anders Holmberg, som tog silver, fanns knappt inte med på bild en endaste gång och varken han själv eller någon annan hade koll på att han sprang bra. Första resultatlistan var han inte med på, sedan var han det. Dessutom var det ett gäng löpare som ingen visste hur de fått starta. Kanske var det några nationer som överklagat gårdagens alla diskningar och fått igenom det. I ETT VM? Och med detta sagt känner jag bara att orienteringen har ljusår kvar till att ens kunna börja fundera på att bli en OS-gren.
Och Rickard Ekmans kommentarer kring Jerker Lysells start var ganska kul:
”Han rusar iväg som om det vore OS-final på 200 meter. Men man ska inte glömma att det är ett orienteringsmoment även i sprint.” Just det.