Det blev sisådär 16 km och MÅNGA höjdmeter när jag tog en tur över Jaizkibel idag.
Jaizkibel är berget som ligger mellan Hondarribia och Pasaia och som pilgrimsleden till Santiago passerar. Jag hade gjort turen förut, men aldrig den ”jobbiga” vägen, som jag helt enkelt inte har hittat förut. Varför? Jo för att jag inte har tittat upp tillräckligt. Idag hittade jag den och började med en stigning där det var stört omöjligt att springa. Men bortsett från den biten och ytterligare en liten bit nerför där det var alldeles för stenigt och bökigt sprang jag hela vägen. Och jag kände mig stark.
Turen tog två timmar och det var lite mer än vad jag hade räknat med. Tur att den inte tog längre tid för det här med vatten och energi hade jag inte direkt tänkt på. Nej, jag hade fem euro i fickan och det var det. Hursomhelst så är turen helt fantastisk och bjuder på vyer över havet, Frankrike, bergen och allt. Det är helt magiskt att få springa två timmar där uppe i sin ensamhet. Eller vänta, jag var ju inte direkt ensam – det var en hel del folk som gick leden också. Bitvis fler bitvis färre. Många har frågat mig varför jag gör alla sådana grejer själv. Varför? Då frågar jag om de hade velat hänga på och svaret blir alltid nej. Just det, därför.
Ser fram emot att flytta hem till mina kompisar som inte säger nej till lite hård träning, långa turer och till att svettas. Ser även fram emot en intervju som jag ska göra snart med Sveriges förbundskapten i orientering och jag har ett alldeles färskt VM-lag i min hand – ett lag som ska presenteras först i morgon. Spännande!