Jaså Sjöalt, det är där de spelar bandy

Den lilla orten Sjöalt, som ligger på gränsen mellan Skåne och Halland, är känd för sitt bandylag. Trots svårigheter med framför allt väder och vind har entusiasterna kämpat och kämpat under de 55 år som föreningen funnits. Inför årets säsong ser det åter igen mörkt ut, men klubben hoppas nu på en lösning i Skånska Örkelljunga.

Klockan står på 22.48 och träningen är i full gång. Tränaren Morgan Karlsson delar in spelarna i två lag och drar igång spelet med småmål. Det skulle kunna vara vilken hockeyträning som helst, men det är det inte. Den klarsynte upptäcker snart en knallrosa boll och de kortare runda klubbor som spelarna har. Ett par av spelarna har bandybyxor men de flesta har mjukisbyxor. Att någon har hockeyskydd och flera har hockeyrör gör det hela en smula förvirrande. Platsen är ishallen i Ängelholm och bandylaget Sjöalts IF kör sin näst sista träning inför seriepremiären i division 3.
För knappt två timmar sedan blåste domaren av matchen i hallen bredvid. Södertälje hade då besegrat Ängelholmarnas stolthet Rögle inför drygt 4000 åskådare i det nya 130-miljonersbygget Lindab Arena. Kontrasten är enorm.
Sjöalts IF har ingen hemmaplan i år. Bandyklubben, som för 10 år sedan äntligen fick en konstfrusen bandyplan vid Kungsbygget, på gränsen mellan Skåne och Halland, har problem. Stora problem.
– I år handlar det bara om att genomlida säsongen och att få så många av spelarna att stanna kvar till nästa säsong, säger Morgan Karlsson.
Det största problemet stavas e k o n o m i och det var när skidanläggningen som ligger intill den konstfrusna planen lades ner och Sjöalt själv fick stå för de dyra elräkningarna som det blev för mycket. Men att lägga ner hela föreningen är och har aldrig varit något alternativ. De skånska och halländska bandyentusiasterna har rett ut problem och svårigheter förut, egentligen hela tiden.
Det började 1954. 81-åriga Sylvia Johansson är en av dem som varit med på hela resan. När entusiasterna grundade föreningen kunde nog ingen av de inblandade ana vilken betydelse den ”anspråkslösa satsningen” skulle innebära för de boende intill ”den frusna vattenpölen”. 55 år av bandyhistoria, föreningsliv, glädje, gemenskap och sammanhållning.
Även om vintrarna var kallare förr så har klubben alltid fått kämpa för att kunna träna och spela matcher. De första åren fanns ingen klubbstuga, eller jo förresten.
– Vi bodde bredvid planen och vårt hus fungerade som klubbstuga. Det var alltid ett stort berg av skor som spelarna, deras flickvänner och alla andra intresserade fick hoppa över för att komma in.
Även domarna skulle byta om någonstans och Sylvia berättar om roliga incidenter.
– Domarna fick alltid ha stora rummet för sig själv, men en gång gick jag in där och fann domaren helt naken. En annan gång var isen så dålig att domaren drattade i. Då kom de hem med honom som en våt katt.
Sylvia vet inte hur många smörgåsar hon har brett. År efter år. ”Det gör mor”, blev ett regelbundet uttryck. Hela familjen Johansson var engagerad i föreningen och även om inte ”mor” spelade själv så spelade hon en stor roll för Sjöalt. Hennes make Erik Johansson, som gick bort för några år sedan kallas för ”Mr Sjöalt” och det var han som slog den första passningen när drömmen om en konstfrusen bandyplan äntligen blev sann 2000. Erik var ordförande i klubben i många år, precis som deras son Mats. Deras dotter ledde gymnastiken och i dag spelar två av Sylvias barnbarn i A-laget.
– Sjöalts IF är och har alltid varit en viktig del av mitt liv, säger hon och tar fram den ena urklippspärmen efter den andra.
I alla år har Sylvia sparat allt som skrivits om Sjöalts IF och då menar jag allt, noga urklippt och i kronologisk ordning. Jag bläddrar bland artiklarna och reportagen, läser, förvånas och inspireras. Alla gamla klyschor om idrott, kamratskap och folklighet känns lockande att använda. Jag avstår även om de för en gångs skull varit befogade. Viktiga händelser under föreningens första år är bland annat 1955 då föreningen fick inträde i Sveriges Riksidrottsförbund och när korvhandlaren vid styrelsemötet 1956 även fick titeln apelsinförsäljare. Belysningen vid planen som byggdes 1960 var viktig och Sylvia berättar att brandkåren skickades dit när de tände den för första gången.
– Ljuset syntes på långt håll att de boende i grannorten trodde att det brann i Sjöalt.
Medlemsavgiften dubblerades 1966, från 5 till 10 kronor, men trots den hiskliga avgiften hade klubben 1971 tredubblat medlemsantalet till 227 medlemmar. En imponerande siffra eftersom Sjöalt då som nu i stort sett bara består av åtta hushåll.
– Det var annorlunda på den tiden, aldrig något gnäll och inget kiv. Spelarna kom från hela trakten och som alla slet, berättar Sylvia.
Hon ler när hon tänker på hur spelarna kämpade för att få i ordning planen innan varje match.
– De skottade och höll på och måste ju ha varit helt utarbetade när de väl skulle börja spela.
Sjöalt dominerade skånsk bandy under många år och 1987 tog laget sitt 11:e DM-guld. Men bandyintresset i vårt sydligaste landskap var då på upphällningen. 1956 fanns det 46 bandylag i Skåne, 25 år senare fanns det fem. I dag finns det enligt Skånes bandyförbunds hemsida nio lag registrerade, i Halland finns det 10. Orten ligger i stort sett på gränsen mellan de båda landskapen och i dag tillhör Sjöalts IF Hallands bandyförbund. Det är även i Halland som laget spelar sina hemmamatcher, i Oskarström närmare bestämt.
– Vi är absolut inte ensamma om att inte ha någon egen hemmaplan och om att inte träna på stor is, säger Morgan Karlsson.
Sjöalts IF har spelat en träningsmatch i år. Den resulterade i förlust med 4-8 mot Åby Tjureda IF.
– Det var första gången spelarna körde på stor is i år och för många var det säsongens första ispass.
Morgan Karlsson vågar inte hoppas på att de får is på planen vid Kungsbygget i år.
– Då ska det blir en riktig vargavinter och sådana är vi ju inte bortskämda med.
I dag har Sjöalt bara ett A-lag, annat var det bara för fem-sex år sedan.
– Säsongen 2003-2004 hade vi över 100 ungdomar igång i olika lag, berättar Morgan Karlsson, som började i klubben som ungdomsledare.
Hans familj bor granne med bandyplanen i Sjöalt och därför blev det naturligt både för hans barn och honom själv att börja med bandy. Men alla barn och ungdomar har tröttnat. Att spela bandy utan is är svårt.
Morgan Karlsson, liksom alla andra bandyentusiaster i Sjöalt, hoppas nu på föreningens sista och kanske enda hopp: Örkelljunga kommun.
Klubben har hittills haft fyra möten med Örkelljunga om att flytta den konstfrusna bandyplanen från Kungsbygget till Örkelljunga.
– Det är fortfarande långt kvar men jag håller tummarna. När det väl händer går det fort, säger Morgan Karlsson, som hoppas att laget ska få en alldeles egen hemmaplan i skånska Örkelljunga till nästa säsong.
Trots att det inte har spelats bandy i Örkelljunga på 25 år har orten en stark bandykultur. Örkelljungas storhetstid i bandy var på 60- och 70-talen och då var Sjöalts IF och Örkelljunga IF bittra konkurrenter. Från en match 1968 rapporteras om den ena utvisningen efter den andra med massor av glåpord och flera slagsmål som följd. Örkelljunga IF vann matchen med 3-2 efter att ha avgjort på en straff i slutminuten.
– Säsongens roligaste matcher var alltid de mot Örkelljunga, säger Sylvia.
Och Örkelljunga, som då var Sjöalts ärkefiende, kan framöver alltså bli den anrika klubbens räddning. Många håller tummarna, Sylvia inte minst som i dag bor mitt i Örkelljunga.
– Fast jag talar alltid om för folk att jag kommer från Sjöalt. Var jag än är säger de då: Jaså Sjöalt, det är där de spelar bandy.
Denna vintern i allra högsta grad, för nyligen spelade Sjöalt sin första hemmamatch på 13 år på naturis, på dammen intill Sjöaltesjön. Det blev förlust, men vad gjorde det.