Hard core i Costa Ricas djungel

Min månad off rivstartade med en galen tur till Rara Avis, en djungel i norra Costa Rica. Något mer hard core än vad jag hade trott, vilket var positivt. Det kändes dock skönt att få vara torr för första gången på två dygn och att få se sig själv i en spegel.

Efter en tidig morgon på Jumbo hostel på Arlanda (som lämpligt nog serverade frukost från klockan 03.00) hade vi en lång flygresa som bestod av tre etapper: Arlanda-Heathrow, Heathrow-Newark och Newark-San José. Väl där blev vi planeligt upphämtad av vår shuttle och fick en snabb känsla av staden San José, som såg ut som vilken amerikansk stad som helst bortsett från ett och annat slumkvarter. Vi hade lyxat till det vår första natt och bodde riktigt fint ett gigantiskt dubbelrum med egen toa och dusch. Det kändes bra såhär första natten.

Tidig morgon, igen. Vi tog en taxi till Terminal de Caribe, därifrån vår buss avgick. Både taxichauffören, busstorget och själva bussen var betydligt mer civiliserad än vad jag trott. Inga jobbiga försäljare eller skumma typer kring busstorget och även bussen kändes väldigt säker. Bortsett från ett vägarbete som tog en halvtimme längre än planerat gick bussresan som tänkt. Det var dock lite oklart var vi skulle gå av, men som tur var fick jag syn på en jätteliten skylt: Rara Avis 300 m, som vi lyckades hoppa av vid. Vad vi inte visste då var att 13 belgare också hoppade av. Väl framme vid ”kontoret” fick vi vänta lite längre än vad som var tänkt. Som tur var tog jag tillvara på tillfället att köpa vatten, en banan och chips en bit ner i byn Las Horchetas. Det skulle visa sig behövas (vi hade bara ätit godis, ett äpple och några kex som vi tagit med från den sista flygturen dagen innan). Efter sisådär en halvtimmes tur med traktorn hörde ett märkligt ljud och några meter senare stannade den. För gott. Vi fick gå de 15 km, som traktorn skulle kört oss upp till Rara Avis, mitt i djungeln. Det var inget problem för oss, snarare mest kul, vilket det dock inte var för det belgiska gänget.

Vi gick och gick och gick. När vi trodde vi började närma oss kom den första droppen. Som tur var hann jag få på min poncho (Tack Clas Ohlsson, 29,90 kr) innan det började regna massor och ännu mer och jättemycket. Precis innan det började regna som mest såg vi mellanstationen, den låg efter 12 km och det var därifrån det var meningen att vi skulle fått välja att gå eller inte. Vi möttes av en ung, snygg Costa Rican, som verkade mycket stressad och ville få in oss under tak så snart som möjligt. Vi förstod snart varför. När vi trodde att det regnade som mest hörde vi hur det började smattra hysteriskt mot taket, eller egentligen snarare som ett dån. En efter en droppade belgarna in och tömde 2-3 liter ur sina stövlar. När regnet väl avtog började vi gå den sista biten. Vi hann knappt iväg förrän det började regna mer och mer och mer. En timme senare ramlade vi in på Rara Avis, blöta, trötta och sjukt hungirga. Då kunde vi konstatera att vi saknade vår guide och några av belgarna. Efter några telefonsamtal senare visade det sig att traktorn kommit igång och var på väg upp med två av belgarna. De tre övriga var på ett närliggande sjukhus eftersom en av dem tydligen blivit dålig. Vätskebrist och energibrist troligen. Det belgiska gänget var en grupp som åkte på en organiserad tur och hade med sig en guide som fixade allt under resan. Det var ganska tydligt att det var väldigt ovana vid den här typen av grejer och den äldsta av dem sa att det här var det värsta han varit med om.

Vi trodde vi skulle bo i huvudbyggnaden, men så var det inte. Vi bor i det så kallade camisa, som ligger fem minuters promenad från matrummet. Vi bor väldigt mysigt, mitt i djungeln – väldigt spartanskt och väldigt nära djur och natur. Innan det hann bli mörkt hade vi fullt sjå att få iväg en gigantisk gräshoppa ur Erikas säng. Det blir dock mörkt redan vid klockan 17 och eftersom det inte finns någon belysning var det bara att strunta i vilka djur som kryper omkring runt en. Jag riste dock täcken och lakan ganska noga innan jag kröp ner. Utmattad av tidig morgon och den långa vandringen sov jag dock som en stock och det var en häftig känsla att vakna till ljudet av djungeln. Högljutt, men ändå fridfullt.

Vaknade utvilad och pigg och försökte förtvivlat få täckning på mobilen för att kunna gratta pappa på födelsedagen. Men icke. Rara Avis är mitt i ingenstans och det ska finnas någonslags täckning någonstans, men jag har inte lyckats hitta den. Vi åt en fantastiskt god frukost med scrambled egg, nybakade scones och sjukt god ananas, innan en av guiderna började stimma och tyckte att vi skulle ge oss iväg. Som tur var behövde vi inte hänga på det belgiska gänget, utan när en av guiderna, amerikanska Josh, fick höra att vi ville gå långt ville han ta med oss på en lång tur. Vi hade små ryggsäckar med kamera och vatten. Josh hade bara en stor machete. Vi började precis vid altanen, där en mycket giftig orm hade slagit sig till ro. ”It can kill you.” Hua. Vi fortsatte sedan i ett lungt och lagomt tempo och efterhand skulle Josés regel från igår: Rör inte träd eller buskar, kännas ganska meningslös. Vi gick över, under och i buskar och träd. Den första delen av vandringen kändes som om ganska många gått, men när vi varit vid utsiktsplatsen mot ett 80 meter högt vattenfall började den riktiga turen. Det kändes som vi gick där ingen tidgare gått och precis som jag anade hade inte Josh en aning om var vi var. Det sa han inte då utan först när vi väl kommit ut till gränsen för reservatet, en tre meter öppen gata, som vi skulle följa tillbaka. Då frågade han oss om vi mindes de två omkullfallna träd som vi med viss möda lyckades ta oss över. ”I am quite sure it was the same tree and that we walked in a big circle.” Jag frågade hur stor del av vandringen vi faktiskt gick där det var tänkt att vi skulle gå. 50 procent blev svaret. Jag var inte orolig över att stöta på de giftiga ormar eller spindlar som finns. Däremot kikade vi längre på gigantiska myror, som ofta biter och ger en smärta som liknar ett pistolskott och gör fruktansvärt ont i ett dygn. De ville jag helst undvika och så fort vi stod still kikade jag kring mina fötter för att inte ha någon sådan på väg upp. VI såg två små ormar, en märklig gräshoppa som såg ut som ett löv, några grodor och massor av spår av tapir. Dessutom både hörde vi och kände lukten av apor. Josh tyckte att det var kul och tro det eller ej, men han sa att vår tur var det mest hard core han gjort här med turister det senaste året. Se där.

Efter en fyra och en halvt timmes vandring, i ganska lugnt tempo men väldigt mycket upp och ner, var det väldigt skönt att ta ett dopp i poolen nedanför vattenfallet nära Rara Avis. Jag föröskte mig på en liten simtur, men det visade sig vara strömt och jag fick gå upp på några stenar en bit bort. Skönt var det dock och med nöd och näppe lyckades jag även få bort att gegga och lera från ben och kläder. Efter en lagom god lunch strosade vi omkring och såg på när Costa Ricanerna och en av belgarna spelade mossfotboll. Det var kul, även om det inte var i klass med geggan på orienterarnas mossfotboll hemmavid. Precis lagom till matchen var klar började det regna. Massor. Jag passade på att köra mitt styrkepass på en bank i ”baren”. Ganska coolt till ljudet av ösregn.

På kvällen bjöds det upp till dans i baren. Vår guide, amerikanske Josh, den lite lätt överviktiga guiden José, en äldre rgovarbetare vid namn Santos, en ung praktikant och en Costa Rican med hästsvans som varken dansade eller sa något samt Erika och jag. Det blev både salsa, merengue och reggeaton innan vi gick vår mörka och blöta promenad upp till vår cabin för att sova. Någon gång efter vi gått och lagt oss började det regna, mer och mer och mer. På morgonen fullkomligt ösregnade och Josh meddelade att han trodde det skulle bli en av alla dessa rainy days. Belgarna ville inte blir blöta så de satt under tak och spelade kort hela förmiddagen medan Josh, Erika och jag begav oss iväg på ännu en lång tur. I och med att det kommit decimeter med vatten sedan igår blev det en spännande upplevelse och jag tror ärligt talad aldrig att jag varit så blöt – någonsin. Efter en tre timmars tur och lite mat var det dags att bege oss neråt. Jag och Erika åkte traktor, i och med att vi inte fick uppleva den på vägen upp kändes det spännande. Belgarna däremot skulle gå, vissa hela vägen eftersom de tyckte traktorfärden verkade obehaglig. De flesta gick dock, tack och lov, bara den första biten och när väl alla kommit dit var José helt förstörd. Traktorturen var sjukt guppig och jag undrade mer än en gång hur det överhuvudtaget var möjligt att köra ett fordon på den vägen vi körde. Men det gick och bortsett från ett nedfallet träd som fick ordnas med hjälp av machete och drag gick det hela bra. Regnet avtog under resan ner och väl nere i Las Horchetas var jag ganaska torr. Efter viss förvirring kring när bussarna tillbaka till San José skulle gå hamnade vi tillslut på en buss och nu är vi på det hostel som vi egentligen bara skulle bott på vår sista natt här.

Dagens lärdomar:
Ett svensk ösregn är inget ösregn. Det är snarare lite lätt duggregn.
Lita inte på någon. Om du vill veta något, exempelvis när bussen går, fråga fyra-fem stycken och du kommer garanterat att få olika svar. Gör då en egen bedömning och bestäm vad som verkar rimligt.
Jag ska aldrig åka på en så kallad ”äventyrsresa” med 13 okända.

Läste nyss att Daniel R fortsätter imponera i skidspåren. Jag är inte förvånad.

Imorgon lämnar vi Costa Rica för Nicaragua. Adios.

3 svar på ”Hard core i Costa Ricas djungel”

Lämna ett svar till Johan K Avbryt svar