Är i Italien sedan sent i går kväll, där vi efter en halvgalen bilfärd åkte från München via Österrike till Italien. Efter en underbar träningsdag i höghöjds- och längdparadiset Lavase väntar middag och i morgon ytterligare en träningsdag innan årets första lite halvhårda utmaning väntar: 70 km Marcialonga.
Formen är allt annat än god efter lite väl många öl i Centralamerika och efter det en månads konstant hostande. Jag bättrade dock på skidmängden rejält i Orsa förrförra helgen, men med facit i hand är kanske inte en Chamonixvecka den bästa uppladdningen inför den italienska långloppsklassikern. Jag tror att få av mina medtävlare har haft samma uppladdning som jag. Nej, här nere är allt annat än 100 mil eller mer för lite. Fast jag tror å andra sidan att få av mina medtävlare har haft lika kul som jag har haft de senaste två månaderna, vilket är nog så viktigt.
Idag var vi och tränade uppe i Lavase, eller tränade och tränade. Jag körde 12 km och kände mest på skidorna, glidet och fästet – som var sådär. Eller allt var bra utom glidet, vilket är lite av en nyckelfaktor på söndag. Jag vet dock vad det beror på och laddar just nu med choklad, mer choklad, extra mycket choklad och en espresso för att snart bege mig ner och valla om. I morgon ska det gå bättre. Vill fortfarande inte släppa klistertanken och tror och hoppas att morgondagens test är facit. Vad jag ska valla med? Det tänker jag absolut inte avslöja här. Nej nej nej. Det är hemlighetsmakeri på hög nivå.
Ser hursomhelst fram emot loppet och, tro det eller ej, så känns det varken så långt eller så värst jobbigt. Jag spanade in den sista backen idag och den verkar vara det minsta problemet. Jag är mer orolig för nerförsbackarna på vägen mellan Canazei och Moena. Hua. Har jag bara överlevt dem ska det nog gå fint.