Vi pratar gärna om elitidrott. Vi pratar om kvinnor. Och vi pratar om kost. Men inte i samma mening.
Det här är ett reportage om att äta för lite och att inte få i sig tillräckligt mycket energi. Något som 70 procent av kvinnliga elitidrottare lider av enligt en pågående studie där flera svenska landslagslöpare i orientering deltar.
Det är egentligen ganska enkelt. Gör man av med mer energi än vad man får i sig reagerar kroppen negativt. Vi kan kalla tillståndet låg energitäthet och det är allmänt känt att låg energitäthet kan leda till en rad allvarliga saker; låga nivåer av det kvinnliga könshormonet östrogen, menstruationsrubbningar och i förlängningen en urkalkning av skelettet. Men här slutar det enkla.
Att som elitidrottare få i sig tillräckligt mycket energi är svårt. Att prata om elitidrott och ätstörningar är ännu svårare. Det pratas och skrivs lite om ämnet och hela idrottsrörelsen har en slags tyst överenskommelse om att det här är ett ämne vi inte pratar om.
Det kan tyckas enkelt att veta om du får i dig tillräckligt med energi eller inte. Det är dock inte så enkelt att det går att märka på din vikt. Energitillgänglighet är den mängd energi som kommer från kosten som är tillgänglig för fysiologiska funktioner när energiförbrukning vid träning är borträknad. Låg energitillgänglighet, eller LEA som begreppet kallas, innebär att kroppen anpassat sig vid ett alltför litet intag och det kan då ta ganska lång tid innan du själv reagerar över det. De flesta kvinnliga idrottare med LEA är tunna men har en stabil kroppsvikt och studier av kvinnliga idrottare har visat att LEA orsakar störningar i menstruationen och ger en minskad bentäthet.
I den pågående undersökningen ingår drygt 50 tävlingsaktiva kvinnor från uthållighetsidrotterna triathlon, medel- och långdistanslöpning, modern femkamp och orientering. Undersökningen är omfattande och deltagarna har gjort allt från frågeformulär, kost- och träningsregistrering samt olika fysiska och medicinska tester. Dessutom har de genomfört en gynekologisk utredning, mätningar av energiomsättning, täthetsmätning av skelettet och mätning av hormonella nivåer och blodfetter.
– När det handlar om menstruationsrubbningar och i vissa fall kan det även inkludera lågt östrogen, trodde jag länge att det endast var ett fåtal tjejer som upplevde detta och när jag var yngre var jag rädd för att ta upp det för diskussion eller undersöka saken mer. Idag upplever jag att många av de kvinnliga idrottare jag träffar, inom olika uthållighetsidrotter, är långt ifrån att ha regelbunden och oproblematisk menstruationscykel och att det är jättebra om man vågar prata om det med varandra, säger Lena Eliasson, en av flera landslagslöpare i orientering som deltar i en stor studie vid Köpenhamns och Lunds Universitet.
– En oregelbunden menstruation behöver givetvis inte betyda att något är fel med din kropp men det är ändå en signal som skall tas på allvar och det kan vara bra att undersöka saken, vilket var en del som studien också gav möjlighet till, fortsätter Lena.
En preliminär analys på 15 av deltagarna visar att 70 procent av kvinnorna befinner sig på fel sida om energigränsen. Det är oroväckande många. Anna Melin, idrottsnutritionist och doktorand i näringslära vid Institutet för idrott och nutrition vid Köpenhamns Universitet, menar att det i majoriteten av fallen inte handlar om ätstörningar utan det beror på en brist på kunskap och att idrottaren inte är medveten om att energiintaget i vardagen ligger för lågt. Detta eftersom vikten i många av fallen ligger på en stabil nivå.
Varken Lena Eliasson, Lilian Forsgren eller Johanna Öberg som är några av de som har deltagit i studien är förvånade över att så pass många har en negativ energibalans.
– När vi tränar så mycket som vi gör borde det vara svårt att få i sig tillräckligt med energi. Man blir mätt innan man hunnit få i sig tillräckligt. Men jag tycker det är bra att vi belyser problemet och försöker göra någonting åt det, säger Lilian Forsgren.
Enligt tidskriften Idrott & kunskap tror Anna Melin att en anledning till att idrottarna äter för lite i förhållande till vad de förbrukar är de allmänna näringsrekommendationer som finns.
– Många idrottsaktiva följer kostråd som riktar sig till befolkningen i stort. Där är fokus att minska socker- och fettintaget och istället äta mycket fullkornsprodukter med ett lågt energiinnehåll och mycket fibrer.
Lilian Forsgren äter gärna “nyttigt”; grönsaker, fullkorn, frukt, mörkt bröd, rotfrukter och frön till exempel.
– Det gör jag främst för att jag tycker om sådan mat, men för mycket fibrer gör att jag blir mätt innan jag hunnit få i mig tillräckligt med energi. Därför behöver jag äta mycket mer för att få en jämn energibalans, säger hon.
Petra Lundström, nutritionist på Riksidrottsförbundet, håller med om att allmänna rekommendationer om nyttig kost snarare stjälper än hjälper elitidrottarna:
– Ett lågt kolhydratintag och ett högt fiberintag kan i förlängningen orsaka skador, infektioner och mag- och tarmproblem. Många elitidrottare går runt med magar som är uppsvällda och rapar, fiser och har diarré. Det är inte normalt, säger hon.
Under de senaste åren har Petra Lundström hjälpt 6-7 orienterare som har haft svåra ätstörningsproblem varav flera har haft problem med magen i upp till 15 års tid. När löparna kommer till Petra är de allvarligt sjuka och hon är bekymrad över att det många gånger går väldigt lång tid innan idrottarna får hjälp.
– Tränare och ledare måste ha bättre koll på adepterna och dessutom måste kraven på kunskap hos de som ger kostråd höjas, säger hon.
Förbundskaptenen Håkan Carlsson håller med om att tränare och ledare har ett stort ansvar i att hjälpa, stötta och varna de aktiva som är i riskzonen. Landslagsledningen inte minst.
– Det är ett ansvar som ligger på alla ledare som åker med på landslagsaktivitet att meddela oss i landslagsledningen om de upplever att någon ligger på gränsen.
Det finns löpare som inte har sprungit i landslaget för att de har varit för smala under de senaste åren. Under Håkan Carlssons tid som förbundskapten har det dock aldrig varit aktuellt att stänga av löpare.
– Om vi blir tvungna skulle vi självklart kunna stänga av en löpare, men det är absolut bättre att lösa det genom bra kommunikation och hjälpa till med stöttning på bästa möjliga sätt, säger han.
Just stöttning är efterfrågat. Både av löpare och av ledare. Alla upplever ämnet känsligt och svårt, särskilt när det gäller kvinnor. Låg energitäthet och stört ätbeteende är nästan lika vanligt bland män som bland kvinnor. Följderna kan dock bli värre för kvinnor än för män. Hård träning i kombination med lågt energiintag tycks hämma produktionen av det kvinnliga könshormenet östrogen. Det preliminära resultatet av undersökningen visar att så många som hälften av kvinnorna har ett så lågt energiintag att mensen försvinner.
En vanlig inställning inom elitidrotten är att “mensen kommer nog när du slutar hårdträna”. Problemet, enligt Anna Melin, är att viktiga processer i kroppen pågår från 13-14 års ålder och upp till 25-30-årsåldern. Om systemet störs redan då kan det vara svårt att reparera skadan.
Att inte kunna få barn. Skador på ett försvagat skelett. Två följder som borde oroa och avskräcka. Mycket. Och många kvinnliga idrottare ligger i riskzonen ometvetet och borde äta mer.
Men hur mycket är mer? Och vad är för mycket träning snarare än för lite mat? Frågor som är omöjliga att svara på. Det är individuellt givetvis. En sak är säker: Överlag behöver konditionsidrottare äta betydligt mer än vad de gör.
– Många elitidrottare får i sig upp till 1 000 kalorier för lite varje dag. Det är klart att det inte håller i längden, säger Emma Lindblom, nutritionist på RF, som föreläste på landslagets höstsamling i Södertälje, en del i landslagetsledningens satsning för att hjälpa och stötta aktiva och ledare.
I vissa fall är det brist på kunskap som ligger bakom, men i idrotter med viktklasser, estetiska idrotter och även i konditionsidrotter är ibland även en medveten bantning anledningen.
– Om du blir lättare i kroppen får du färre kilo att bära. Det ger en falsk känsla av att du är i bättre form. Den känslan är dock bara kortvarig och sådan bantning gör att löparen hamnar i en negativ spiral, säger Emma Lindblom.
Inför höstsamlingen hade landslagslöparna fått göra en individuell kostregistrering i tre till sju dagar som Emma Lindblom tittat på och utvärderat.
– Generellt har löparna svårt att få i sig tillräckligt med energi och de är inte medvetna om hur mycket kolhydrater de behöver, säger Emma Lindblom.
En del av landslagslöparna behöver mer hjälp än andra, men samtliga som Emma Lindblom pratat med har någon fundering eller är osäkra på om de får i sig tillräckligt med mat.
Johanna Öberg tror att en slags blindhet för sig själv samt okunskap är anledning till att så pass många idrottskvinnor äter för lite.
– Dessutom finns en acceptans bland utövare och tränare att det brukar vara så inom kvinnlig elitidrott om man ska bli bäst, säger hon.
Vi tar det igen. Undersökningen pekar alltså på att oroväckande många har menstruella rubbningar eller ingen mens alls. Att lika många visar försvagningar på skelettet är om möjligt ännu mer anmärkningsvärt. Något som kan leda till att skelettet urkalkas vilket i sin tur kan leda till allvarliga skador såsom stressfrakturer och benbrott. Det hittills preliminära resultatet både överraskar och bekymrar både forskarna och elitidrottarna.
– Jag var inte alls medveten om dessa risker och tycker att det har varit en bristande information om ämnet. Det är positivt att lyfta frågan och prata om det, så att så många som möjligt blir medvetna om riskerna, säger Lilian Forsgren.
Lena Eliasson var inför undersökningen nyfiken på att få en helhetsbild av sin fysiska status, särskilt med tanke på den stressfraktur hon drabbades av i somras samt en trötthetskänsla som hon har haft under stora delar av säsongen.
– Jag kunde konstatera det jag redan misstänkt, att jag behöver öka på mitt kolhydratintag. Däremot låg jag högt i fettintaget, vilket hjälper mig att ha en bättre energibalans. Men eftersom jag vill prestera med kolhydrater som bränsle är jag nu medveten om att det krävs en förändring i mitt näringsintag. Mer överraskande var att jag hade brist på D-vitamin samt hade dålig respons i blodsocker, vilket ger mig en viss förklaring till min trötthet, berättar hon.
Lena Eliasson vet att hon ibland har legat på gränsen till vad hennes kropp klarat av. Som 15-åring hade hon en period med ätstörningsproblem, något hon nu blivit mer medveten om att det kan ha påverkat henne många år efteråt.
– Under 2007-2008 låg jag lite väl lågt i vikt och pressade samtidigt kroppen hårt och i kombination med att jag därefter drabbades av en hjärnblödning tömdes många olika depåer i min kropp. Det har jag fått arbeta med att reparera under lång tid efteråt. Därför har det varit bra att få svart på vitt hur kroppen faktiskt beter sig just nu, för att kunna ta detta på allvar. Det är ju faktiskt dumt att lägga ner alla dessa träningstimmar om jag inte ger kroppen chansen att få ut en kapacitet av dem.
När beteendet är i gränslandet för att vara ett stört ätbeteende är det svårt att greppa.
När det gått så pass långt att det kallas för ätstörning är det lättare att ta på allvar. På ett sätt. Rent medicinskt. Göran Andersson, tidigare förbundskapten både för svenska och norska landslaget och författare till rapporten “Idrottsanorexi – vad är det?, vill skilja på ätstörningar inom idrotten och “vanliga” ätstörningar.
– Problemet är att sjukvården många gånger tror att en ätstörning sitter i huvudet och att det är en psykisk sjukdom. När det gäller idrottare är det väldigt sällan som det störda ätbeteendet och oblansen beror på det. Även om du i skede två kan bli psykiskt sjuk av din ätstörning, säger.
Göran Andersson skulle med sina erfarenheter av ätstörningsproblematik både i det svenska och norska landslaget önska att den svenska idrottsrörelsen med RF i spetsen hade en tydligare allmän värdegrund och gjorde en samlad arbetsinsats när det gäller dessa frågor. Mycket på grund av att en elitidrottare med ätstörningar kanske inte alltid behöver samma hjälp som en icke-idrottare med ätstörningar.
– Idag är det till viss del varje enskilt förbunds angelägenhet att ta fram en policy och så borde det inte vara. Det här är ett stort problem inom idrotten, ett större problem än vanliga skador och det borde tas på största allvar även centralt, säger Göran Andersson, som menar att ledare och tränare har ett stort ansvar när det gäller uttagning.
– Att ta ut löpare som ligger nära gränsen ger fel signaler. Det visar att du som ledare accepterar och konfimerar beteendet. Men det är tufft och det är inte bra att vi idag har så många undernärda löpare som presterar bra, säger Göran Andersson.
Om det är svårt att prata om ämnet kanske det till och med är ännu svårare när det kommer till uttagning och avstängningsregler. Göran Andersson skulle därför önska att det fanns ett system i Sverige liknande det som finns i Norge: En röd varningslampa är lika med avstängning och du blir även avstängd om du har tre gula lampor samtidigt. Diagnostiserad anorexi är ett exempel på röd varningslampa och BMI under 18,5 för kvinnor är ett exempel på en gul varningslampa. Det var enligt detta system som längdskidåkerskan Kristin Størmer Steira stängdes av ifjol efter att ha fått tre gula lampor samtidigt.
Enligt Håkan Carlsson pågår diskussioner om att ta fram ett liknande system i Sverige:
– Vi ska prata vidare om detta med vårt medicinska team samt med utomstående experter, säger han och betonar samtidigt att han är nöjd med det stöd som Svenska Orienteringsförbundet får från RF.
– Vi får tillgång till expertis inom psykologi och nutrition på väldigt kort varsel.
Stödet finns där, men för idrottare som redan har trillat i fällan. Att arbeta förebyggande och öka kunskapen hos både aktiva och ledare är viktigt. Om det är en tyst överenskommelse att inte prata om ämnet, är det nästan lika överenskommet att ingen riktigt tar ansvar.
– Det är ett delat ansvar och både utövare, tränare, ledare och föräldrar måste ta ansvar. Det är allas ansvar att belysa ämnet fast det kan kännas obekvämt att tala om det, säger Johanna Öberg.
– Jag hade själv inte bra koll på att processer i kroppen kunde vara rubbade så lång tid när jag var 15 år och misskötte min kropp. Då kändes det också mycket mer tabubelagt att prata om det och det hade verkligen varit bra för mig då att ha förebilder inom idrotten som vågade prata om hur de hade kämpat med precis samma problematik, säger Lena Eliasson, som tycker att det är viktigt att detta inte bara blir en kvinnofråga.
– Bortsett från menstruationen så finns det många likheter relaterade till skador och kosthållning även för män. Jag gillar inte riktigt kopplingen att kvinnor äter för lite medan män bara tränar för hårt.
Låg energitillgänglighet är något som drabbar både kvinnor och män och skelettskador hos manliga idrottare kan på samma sätt som när de gäller kvinnor ibland förklaras av kostrelaterade problem. Kvinnliga idrottare har dock en ökad risk för att drabbas av låg energitillgänglighet och även för att utveckla ätstörningar.
Landslagsledningen vill sprida kunskapen hos alla och i samband med Silva League-tävlingarna i Örebro i maj arrangeras en kostföreläsning med bland annat forskaren bakom den pågående studien, Anna Melin. Hon är oroad över det preliminära resultatet. Och fler borde oroa sig. Med hela höstsäsongen förstörd är kroppens fysiska status något Lena Eliasson oroat sig för.
– Jag hade börjat göra vissa förändringar i min kost redan innan undersökningen men med konkreta mätningar kunde jag också motivera mig mer till att fortsätta kämpa för att vara snällare mot min kropp och det är ju tacksamt att ha konkreta mätvärden som talar om ifall det finns brister i specifika näringsämnen som direkt kan åtgärdas.
Förutom att få ut maximalt av sin satsning just nu tänker Lena Eliasson framåt. Givetvis.
– Jag vill också tänka långsiktigt och arbeta för att jag ska kunna ha idrott och motion som en valbar del i mitt liv under många många år.