SJ borde verkligen byta slogan: Mer restid för pengarna är en som skulle passa i dessa dagar. Tack och lov har jag dock tagit med mig det lugn och den avslappnade känsla som infann sig (eller var tvungen att infinna sig) i Centralamerika. Jag hade dagen till att resa norrut och att mitt första tåg var 10 minuter försenat och att mitt andra tåg var över en timme försenat spelade mindre roll. Jag måste vara sjuk. Jag vet.
Några dagar innan vi skulle åka hem började vi tveka på vår idé att komma hem precis före julafton. När vi bokade resan hade vi dock inte kalkylerat med den vargavinter som drabbat hela Europa och när vi började vår halvlånga resa hemåt började jag förbereda mig mentalt på att få tillbringa julafton på någon flygplats, eller ännu värre: På Centralstationen i Stockholm. Det vore nog min värsta mardröm, någonsin.
Jag tror aldrig jag har ätit så mycket Oreos som på denna resa, någonsin. Och inför vår resa tillbaka till San José införskaffade vi givetvis ett storpack. Det slutade regna framåt kvällen och vi gick en sväng och hälsade på Nils i hans nya superfina lägenhet, där han ska bo tillsammans med två svenska kompisar fram till han åker till Fernie i januari. Ganska skönt liv ja.
Här kommer några bilder från våra sista dagar i San Juan del Sur samt från vår långa dags vid gränsen mellan Nicaragua och Costa Rica.
Santa Teresa är en mysig liten by, väldigt liten dock och den enda gatan som går längs den drygt två kilometer långa stranden är sjukt dålig. Verkligen så dålig att den är jobbig att gå på och de enda fordon som klarar den smärtfritt verkar vara fyrhjulingarna och en och annan cross.
De senaste dagarna har bjudit på lite av varje, de två typiska Nicaraguanska städerna Granada och Masaya, surf och playa Maderas, graduation samt en galen resa från Nicaragua över gränsen in i Costa Rica. Klockan är nu snart 21 och jag sitter på en färja någonstans i närheten av Puntarenas. Om vi har förstått det hela rätt ska den ta oss till nedersta spetsen på den halvö som Santa Teresa och Malpais ligger på. Det är dock oklart hur vi ska ta oss dit, men efter sex timmars väntan vid gränsen är detta en resdag då vi tar en etapp i taget.
Här kommer några bilder från dagens surfsession på Maderas. Dany och Erikas surfinstruktör från Venezuela surfar, Nils och Erika försöker surfa – men vågorna var smått galna idag.
Vaknade av att Erika sovit borta, men det var delvis mitt fel eftersom jag tydligen somnat innan jag lagt ut nyckeln. Jag vaknade dock till och lade ut den, men oturligt nog måste Erika ha varit och knackat på precis då – och jag sov självklart som en stock.
Måndag och skoldag igen, sista veckan och sista rycket. Efter en lång natts sömn (igen) kände jag mig väldigt peppad att vara lite mer seriös med spanskan denna veckan. Vi åt en lång frukost på Gato Negro och jag skrev klart alla mina 21 vykort. Puh. Veckans insats kändes det som.
Vaknade i lördags av att klockan ringde 07.00. Jag trodde att den var 06, men tydligen gjorde jag en liten omprioritering när vi kom hem efter utekvällen i fredags och den var i stället 07. Vi kastade oss ut på gatan i San Juan del Sur för att ta en taxi först till Rivas och sedan till San Jorge.