Fick tänka om pga en borttappad röst

Idag vaknade jag utan röst och därmed fick jag skjuta upp alla intervjuer till kommande nummer av Hemma i HSB till senare i veckan. I stället för jag ägna dagen åt diverse grejer som går att göra utan röst, det vill säga bokföring och lite annat smått och gott.

En alldeles vanlig arbetsdag …

Jag får ofta frågor som: ”Vad gör du egentligen?”, ”Okej frilansjournalist, men vad jobbar du egentligen med?” eller ”Vad gör du om dagarna?”. Vissa dagar, när jag får resa, vara på stora tävlingar och träffa intressanta personer, är mitt jobb ganska glammigt (i alla fall med mina mått mätt). Men andra dagar, när jag måste sortera kvitton, prata med Skatteverket eller helt enkelt slita mitt hår för att överhuvudtaget ha någonting att jobba med, är mitt jobb helt enkelt ganska skittråkigt.

Home sweet home … och Torres

Tro det eller ej, men jag tycker faktiskt att det är ganska skönt att komma hem. Ibland. Efter två och en halv månad på resande fot ska det blir skönt att mer eller mindre vara hemma de kommande två månaderna. Och jag behöver det: På sistone har högen med jobb blivit större och större.

Jag gjorde som Daniel Tynell …

… och blev sjuk dagarna före Marcialonga. Surt. Tjurskallig som jag är valde jag ändå att starta och utan någon som helst ork åkte jag 45 km, det vill säga det korta Marcialonga. Med facit i hand borde jag nog egentligen ha gjort som Daniel Tynell och inte ha startat, men det kändes ännu surare.

En italiensk espresso sviker aldrig

Är i Italien sedan sent i går kväll, där vi efter en halv galen bilfärd åkte från München via Österrike till Italien. Efter en underbar träningsdag i höghöjds- och längdparadiset Lavase väntar middag och i morgon ytterligare en träningsdag innan årets första lite halvhårda utmaning väntar: 70 km Marcialonga.

Det går bra nu …

… på många fronter. De flesta faktiskt. Idag har jag faktiskt varit tvungen att jobba och, tro det eller ej, men även slita lite för att hinna klart med allt. Samtidigt har jag snöat in min i vallaträsket och är väldigt orolig över att vallachefen Christer befinner sig i Malaysia på söndag. Hur ska det nu gå i Marcialonga?

Att göra så mycket som möjligt samtidigt

De börjar bli en vana. De här dagarna när jag nyss kommit hem och egentligen borde ägna dagen åt att packa upp och tvätta, men när jag i stället sitter på mitt kontor och bläddrar fram och tillbaka i kalendern för att försöka få ihop en vettig plan. Fast med tanke på att jag började dagen i nygjorda skidspår på Lugnet får jag väl helt enkelt skylla mig själv.

Chamonix: En kärleksförklaring

Om inte Chamonix hade legat i Frankrike hade jag bott där för länge sedan, så känner jag efter varje gång. Trots att det sägs ha varit de sämsta snöförhållandena på 10 år gör Chamonix inte mig besviken. Aldrig någonsin och att sitta och titta på Mont Blanc med en bok eller en öl i handen är meditation. Jag kan inte få nog.

Begreppet kyla har fått en ny innebörd

Jag brukar aldrig träna om det är kallare än -15. Hemma. Nu är jag i Orsa och där har jag vidgat gränserna lite grann. Fast ändå inte. Om termometern visar -14 eller -11 känns det smått otroligt att det ska vara kallare än -25 vid spårcentralen. Tydligen inte. Inte i Orsa.

Foto och fotoalbum

Idag har jag varit på Romme Alpin och fotograferat och gjort i ordning fotoalbum på hemsidan. www.rommealpin.se. Det var riktigt klart och kallt idag, nästan minus 10 och det kändes.