Livet är orättvist. Det är klarblå himmel, strålande solsken och minusgrader. Själv är jag tvungen att jobba lite, tyvärr. Annars hade jag givetvis varit ute i skidsåren en dag som denna. Äntligen är vi igång med mitt nya projekt på RF och det är så kul och spännande och bäst av allt: Det kan bli HUR bra som helst.
Jag har varit i Stockholm i två dagar och det var så längesedan jag sist var här och jobbade att jag nästan glömt bort hur det är. Alltså, ju längre tid som gått sedan jag flyttade härifrån desto mer inser jag vad jag INTE saknar. Visserligen är Stockholm fint en solig och kylig dag som denna, men jag får exakt lagom dos under de dagar jag är här. Sedan är det väldigt skönt att åka tillbaka norröver.
Alltså, stakning nio mil är inte att leka med. Och dessutom är det omöjligt att få en känsla för hur fort det egentligen går av tv-bilden. De bästa kör så sjukt fort och att de dessutom stakar uppför den där första galna backen – som jag hade fullt sjå att diagonala mig uppför i lördags. Nej, det är imponerande och lite av en annan dimension av stakning.
Jag gick emot mina principer och hade hörlurar på dagens lopp av Stafettvasan. Det gick bra ändå, både för mig och för svenskarna i Holmenkollen. Och i och med att mina lagkamrater och jag själv åkte fortare än vad jag hade trott så hann jag i princip höra två och en halv sträcka i bilen.
… och visar att vi har världens bästa vallateam. Helt plötsligt blev avslutningen av VM så mycket roligare och vi har fina lopp och flera medaljchanser kvar. Och helt plötsligt känns det väldigt jobbigt att jag ska åka tredjesträckan i Vasastafetten i morgon, som avgörs samtidigt som herrarnas stafett. För första gången i min sportsliga karriär funderar jag på att åka en tävling med hörlurar. Jag kanske får mer fart av att höra om svenskarnas fart i spåren kring Holmenkollen. Hoppas.
Jag åkte Halvvasan idag och hade riktiga kanonskidor. Jag har laddat inför Halvvasan i sisådär två dagar och lider något fruktansvärt med de svenska åkarna som har laddat inför VM i ett helt år – och sedan står där på urkassa skidor dag efter dag.
Jag var inte speciellt engagerad för att ta superduperbilder utan kände mig mer som den hobbyfotograf jag egentligen är. Ganska skönt faktiskt. Här kommer ett axplock av mina bilder, som jag hoppas bjuder på en del av den goda stämningen.
Är tillbaka i Falun efter ett par dagar på Holmenkollen. Visserligen pågår ett skid-VM där, men ALLT fokus ligger på kampen mellan Norge och Sverige. Tyvärr gick Norge segrande ur de båda kamperna jag såg, men det gjorde liksom inget. Att höra 50 000 jubla åt Marit Björgen och att höra OCH se minst lika många jubla åt Petter Northug var en galen upplevelse.
”Att få ha den här formen och kunna prestera när det gäller som mest är det skönaste”, svarade Marcus Hellner på frågan om hur skön den där guldmedaljen var att få. Att, som Hellner och Björgen idag, kunna plocka fram ytterligare en nivå just den där dagen när det verkligen gäller är så otroligt otroligt imponerande. I mina ögon kännetecknar den förmågan de riktigt stora idrottarna. Det där med form fascinerar mig, mycket.
Jag spinner vidare på temat med blöjor och nakna män. Eller inte. Fast ändå. Tydligen är jag inte nominerad till Guldskölden, Svenska fans pris till de mest uppskattade sportjournalisterna. Otur. Det intressanta är dock vilka som är nominerade, eller snarare vilka som inte är det. Vem röstar du på?