Har haft en intensiv jobbvecka sedan jag kom hem och till råga på allt är jag förkyld, inte bara lite utan jätteförkyld. Drygt! Har dock varit så illa tvungen att bita ihop och har efter många om och men fått klart samtliga HSB-texter och även hunnit börja så smått på Ski and board. Där är det tema backhoppning som gäller och många av mina telefonsamtal har hittills gått till Ö-vik.
Att det finns en stark backhoppningskultur i Ö-vik är inget som förvånar mig, tvärtom. Att den klassiska klubben Friska Viljor fostrat många av Sveriges bästa backhoppare, Jan Boklöv kanske först och främst, kände jag mycket väl till. Det jag dock inte hade koll på är att Ö-vik satsar stenhårt för att utmärka sig som backhopparort och att staden kan stoltsera med en av Europas bästa anläggningar för backhoppning. Intressant. Om några veckor står staden värd för en FIS-tävling i backhoppning och ja, de hoppar även på sommaren – på så kallad plast.
”Flera backar är täckta av en gräsmatta av plast (som täcks över av snö om vintern) som i kombination med vatten skapar en hal yta som fungerar lika bra som snö. Genom detta kan man träna på sommaren och det går även en hel del tävlingar på gräs.”
Ja, om man tycker backhoppare är lite smått galna som hoppar över 100 meter när det är snö kan man kanske nästan tycka att det är ännu mer galet att hoppa på sommaren, utan snö. Backhoppare är nog ett speciellt släkte. Alla jag har kommit i kontakt med hittills är dock väldigt väldigt positiva och som vanligt när jag får skriva om sport i allmänhet och vintersport i synnerhet inser jag vad det är som är kul inom journalistiken. Idag ska jag även hinna med ett lokalt backhoppar-samtal. Ett nytt idrottsgymnasium i Falun ligger nämligen i startgroparna och om det blir verklighet kommer det att innebära både längd-, backhoppning- och nordisk kombination, dvs samtliga VM-grenar som kommer att avgöras på Lugnet 2015. Det vore något!