Fagersta-Posten – I vargarnas revir

Klockan närmar sig tolvslaget, det är becksvart ute och temperaturen börjar krypa ner mot noll. Men vi vägrar ge upp. Marcus Jonsson, guiden, förklarar att chansen blir större ju senare det blir. Han kör minibussen runt i en stor cirkel. Varannan kilometer stannar han och vi kliver ur och ylar. Sedan gäller det att stå tyst och alldeles stilla i några minuter för att lyssna. Håren i nacken reser sig. Vi är mitt i vargreviret.

Det är andra säsongen som Marcus Jonsson kör vargsafari i Uttersbergsreviret. Förra året körde han åtta turer – alla så nära fullmåne som möjligt. Då hörde de vargar yla vid sex tillfällen. I bland svagt och långt bort ifrån, men i bland nära, riktigt nära. Reviret är ett av Sveriges största sett till antalet vargar, men ett av de minsta om man ser till ytan. Därför kan man ju tro vargarna här är lätta att lokalisera. Men det är de aldrig. Reviret är ungefär två gånger två mil stort och vargarna rör sig över stora ytor.

Just nu är det särskilt svårt att säga hur många vargar som finns i reviret. Alla vargar får nämligen valpar sista veckan i april, och därför ligger förmodligen tiken i lyan med en eller ett par nyfödda valpar just nu. Forskningscentret i Grimsö har pejl på honan, det vill säga de har satt en sändare på henne som via sms rapporterar exakt var hon befinner sig. Men det är ändå inte helt säkert att de vet var familjen har sin lya. Sändaren kan nämligen bara skicka iväg sms där det är mobil täckning, och vargarna väljer sin plats för lyan så långt bort från all civilisation som möjligt och därmed också ofta utanför Telias täckning.

Annars är det vargtelefonen som kan guida en. Den rapporterar var vargen senast varit. Men även utifrån den är det svårt att veta exakt. Rapporten anger nämligen bara i vilken ruta á tre gånger tre kilometer den varit och dessutom har telefonen en halv dags försening. Men självklart är det mycket hysch hysch kring var i reviret vargarna befinner sig. Dels för att inte störa dem men kanske mest för att hindra tjuvskytte.

Marcus vet var vargarna hade sin lya i fjol och även var den var året innan. Men de byter alltid från år till år. Och de sitter ju inte direkt vid lyan och väntar på att vi ska komma och yla på dem. Nej, de rör sig i stort sett hela sin vakna tid. Men i år säger Marcus att han ännu inte vet var lyan är. Det är ju årets första tur. Men som förberedelse har han varit ute på egen hand och gått, ylat och försökt lokalisera var de håller till. Men även om han visste exakt var så skulle han inte kunna avslöja det för oss: Två par från Västeråstrakten och en journalist. Marcus är ju på vargarnas sida. De är ju på sätt och vis hans kollegor. Utan dem skulle det vara svårt att ordna vargsafari och som Marcus gör, arbeta med vargtursim. Han berättar att han varit ute och ylat vid tre tillfällen i vår och bara fått svar en av gångerna. Dessutom var det på långt håll så han hade svårt att avgöra varifrån det kom.

Turen började med ett par timmars vargvandring. Rakt igenom skogen. Långt ifrån stigar och känslan av att gå där ingen annan gått infinner sig. Vi går tysta och det enda som hörs är ett frasande ljud från de vitmossan och löven vi trampar på. Då och då hörs ett brak när någon kliver på en gren eller kvist. Vi närmar oss platsen där vargarna hade sin lya för två år sedan. Efter en dryg timmes promenad hittar vi det första spåret av varg. Avföring. Marcus tar upp två centimeter stora benbitar som är typiskt för varg. De äter allt kött helt, med benbitar och allt. Jag ryser.

Vid en ravin ylar vi för första gången. Marcus har tidigare stått på andra sidan och fått svar härifrån. Han tror att de suttit på just den klippan vi nu står på och ylat. Inget svar. Trots att vi väntade i tio minuter på klippan. Men ofta svarar de inte så här tidigt utan chansen är som störst så sent på kvällen som möjligt. Tålamod.

Vi ylar på några ställen till i ljuset. Men det är mest för att träna. Det är när mörkret har kommit som det gäller. Marcus börjar yla och vi andra stämmer sedan in. Det gäller att yla så trovärdigt som möjligt. Men tydligen är inte vargarna knussliga. De svarar ofta. Vi betar av bit för bit av reviret, även om hela området är omöjligt att täcka in. Det skymmer och blir mörkare och mörkare. Vi blir mer laddade för varje gång vi går ur minibussen för att yla. Kanske den här gången. Nu känns det som om vi är nära.

Marcus berättar att vi hör vargarnas yl på uppskattningvis tre kilometer eftersom det i kväll i stort sett är alldeles vindstilla. Men vargarna hör oss på kanske tio kilometer. Så de hör garanterat oss, och förmodligen svarar de också. Men det är inte alltid att vi hör dem. De ylar av tre anledningar: För att kalla på varandra inom reviret, för att ropa på en ny partner och för att tala om för inkräktare att de finns i reviret. Vi är det sistnämnda. Inkräktare. En hel kväll åker vi runt i deras revir. Det är mörkt, kallt och fuktigt och fast att vi ännu inte hört dem så känns de närvarande. En mystisk och märklig känsla. Nära naturen.