Göte och Maj-Britt Reyiers har bott granne med skidbacken i 20 år. Båda minns när de träffade Bosse för första gången våren 1986.
– Du satt i traktorn Göte och jag kom precis hem från en tur på berget när en gammal PV-duett svängde in på gården, berättar Maj-Britt.
Ur steg Bosse med en kartskiss i handen. Kartan visade den skidanläggning han hade tänkt bygga ett stenkast från bondgården. På deras berg. Solklinten.
Göte var till en början skeptisk. Inte till att släppa i från sig den mark som Bosse ville ha utan till hela idén med en skidanläggning.
– Det var en kul idé, men med tanke på Nybrobackens svårigheter på 80-talet, trodde jag inte det skulle bli lönsamt.
Många bybor var tveksamma, inte bara markägarna. Göte minns en måndag, när ärendet togs upp i kommunstyrelsen, och mer än en Koppslahyttanbo ville säga sitt.
– Tydligen så har alla, inte bara de inblandade parterna, rätt att yttra sig när det är fråga om planärenden, berättar han.
Och folk yttrade sig. Om svampar, sällsynta lavar och biogaser. Men efterhand lät de en efter en sig övertygas att byta sin mark på Solklinten mot utbytesskog som kommunen bidrog med.
– Det gick med ett och annat gratis liftkort, fliker Maj-Britt in.
Sedan satte allt igång. Mycket skulle byggas och få i ordning till öppningen. Liftar. Pister. Hus. Parkering. Och Reyiers kunde lugnt följa utvecklingen från sitt köksfönster. De hade tät kontakt med Bosse och under den mest intensiva perioden bodde han med sin familj i lillstugan på gården.
– Bosses skisser över pisterna visade att inte skulle bli som i Sälen, med ett helt kalt berg. Utan det var bra att de sparade mycket skog mellan pisterna, säger Maj-Britt.
– Jag minns att jag tyckte att parkeringen var onödigt stor, men det skulle visa sig att den inte räckte till och de fick bygga större efter något år, säger Göte.
En av dem som var mest positiva till idén från början var Götes då 95-årige far.
– Han trodde att skidanlägningen kunde bli ett lyft för hela byn, berättar Maj-Britt med ett leende.
Familjen har bott på gården och drivit lantbruk med mjölkkor sedan 1890. I dag är det två av Göte och Maj-Britts söner som har hand om det.
– Fast Göte är där varje morgon och ser till att allt går rätt till, säger Maj-Britt.
Bröderna sköter inte bara korna utan även snöröjningen på Romme Alpin. Och arbetstillfällen i byn är en sak som familjen Reyiers och hela Koppslahyttan har kunnat dra nytta av. Att hyra ut lillstugor är en annan.
– Vår stuga är uthyrd i stort sett alla helger och veckor under säsongen, säger Maj-Britt och berättar om invånarnas egna sida på internet där gästerna själva kan gå in och boka stuga.
Det motstånd som i början fanns hos en del bybor, tror Göte och Maj-Bitt har vänt. Snökanonerna väsnades väldigt i början, men de nya tysta är inget som stör Göte och Maj-Britt.
Många oroade sig för att det skulle bli mycket spring i byn.
– Men det är lugnare än man trodde. Ibland är det en och annan busschaufför som går på vägen. Mer är det inte, säger Maj-Britt.
I början var det då och då skidåkare som åkte fel och hamnade på åkern förbi Reyiers lada.
– De måste ha åkt helt fel bredvid alla pister. Väl nere vid ladan fick de ta av sig skidorna och knata tillbaka över åkern, säger Göte.
Maj-Britt är nöjd över att Romme Alpin har satt Koppslahyttan på kartan.
– När folk frågar var vi bor är det bara att säga vid Romme Alpin.
– Men det borde ju dock ha hetat Koppslahyttan Alpin, muttrar Göte leende.
De minns några milstolpar under 20-årsperioden, som de minns särskilt. Öppningen. Stolsliften – först trestolen och sedan sexstolen. Toppstugan.
– Att det skulle bli en restaurang på toppen av berget hade jag aldrig kunnat tro, säger Göte.
De har varit upp dit och ätit gulaschsoppa, precis som i stort sett alla Koppslahyttans 80 invånare.
– Vi blev uppbjudna när huset var nybyggt och alla var nyfikna och tyckte det var kul att se, berättar Göte.
De besöker ofta Värdshuset för att köpa tidningen, äta en bit mat och ”frottera sig med det fina folket”. Där träffar de på Bosse ibland.
– Och så ringer han då och då. Men nu har det vart lugnt ett tag, ler Maj-Britt.
Göte och Maj-Britt ser berget, backarna, ja hela anläggningen från sitt fönster.
– Ställer man sig ute på gården så kan man även se skidåkarna som susar ner för Götes brant, säger Göte, som har den brantaste pisten uppkallad efter sig trots att han aldrig har åkt skidor.
– Jag har ont i ett knä, men jag vet inte om jag hade åkt även om jag haft ett friskt knä. Men det är bra att skylla på, ler han.
Han har dock varit uppe i pisten. På invigningen. Uppkörd på skoter för att klippa av bandet.
– Sedan har vi ju Reyiers fall, som fick det namnet eftersom du körde omkull i pisten, säger Göte till sin fru.
– Nej du, det var vårt gamla hygge där som kallades fall, påpekar Maj-Britt, säkert inte för första gången.
Det kanske blir Maj-Britts brant så småningom? frågar jag och pekar upp bakom ladan bredvid pisterna, där det fortfarande är skog och Reyiers mark.
– Nej, nu är det nog stopp åt vårt håll, säger Maj-Britt bestämt.
– Det är ju pister på gång åt andra hållet, på Snöberget, där är inte vi inblandade, avslutar 77-årige Göte, innan han drar på sig blåstället och tar sparken till ladan.