24 tunga kilometer i fäders spår

När jag åkte hela Vasaloppet för något år sedan mindes jag inte hur jobbig sträckan mellan Mångsbodarna och Evertsberg var. Eller framför allt första delen av sträckan, den mellan Mångsbodarna och Risberg. Magsjukan natten före gjorde att jag inte hade någon energi alls och halvvägs till Risberg började jag fundera på Marcus Hellner och hur sjutton han gör för att ta ut sig så.

Nu behövde jag inte fundera på att ta ut mig sådär mycket, eftersom jag på något sätt lyckades få mer krafter i Risberg. En mugg blåbärssoppa och en mugg vatten gjorde susen och sista milen var faktiskt ganska kul. Camilla, som tagit det ganska lugnt på förstasträckan med tanke på söndagens Vasalopp, och Magnus hämtade mig i Evertsberg när jag skickat ut Anders Hansson ut på tredje sträckan. Han begav sig iväg i ett rasande tempo och jag tror till och med att Emil Jönsson fick slita för att köra om honom (han värmde dock bara upp inför sin fjärdesträcka). Vårt lag lyckades dock inte komma ikapp Gamla Brandstation lag 1, som gick i mål på en finfin 140:e plats. Vi blev 377:a. (Jag tror att det ena laget var lite toppat ;-))

Stafettvasan var hursomhelst en trevlig upplevelse och på något sätt lyckades vi klara oss ur det värsta trafikkaoset. Alla kom fram till sin start och alla blev upphämtade utan att behöva stå och frysa. Dagen avslutades med bastu och middag på Gamla Brandstation. Jag ser redan fram emot nästa år, men då tror jag att jag ska lägga beslag på tredjesträckan.

Ganska inspirerande att se riktiga Vasaloppet två dagar senare och se åkarna passera just min sträcka. Nio mil är respekt, det är ingen lek utan plågor, kämpatakter och slit. Jag höll på Daniel Thynell, som var en pjäxlängd i från att vinna. Grattis Jörgen Brink! Det var även kul att se utvecklingen av loppet, där webbmaster Gustav var med i den stora klungan med alla stora favoriter. Han blev 30:a till slut, vilket är grymt bra. Var även kul att följa Moraåkarna Suther, Andreasson och Engström som satte färg på tillställningen i och med sin långa utbrytning ihop med Auckland och Fredriksson med flera.

Jag blev lite lite sugen på att åka, men bara lite. Och det var ganska skönt att hinna med frukost, mys i soffan, en timmes löpning på löpband, lunch och lite tvätt samtidigt som jag kollade på tv-sändningen.

Avslutningsvis hatten av för alla jag känner som åkt och fortfarande åker (Kajan har nyss kommit till Evertsberg, mer än tre timmar efter att täten gick i mål). Framför allt till Camilla, som i och med 6.25 lyckades med målet under sex och en halv timme. Bara 110 tjejer var snabbare och nästa års mål känns givet.

Lämna en kommentar