http://www.malinbjorkqvist.se/wp-content/themes/press
En stor löneförmån

En stor löneförmån


Senast jag var på VM i orientering var när det gick i Sverige 2004 och då stod jag inte direkt vid mållinjen utan såg svenskarna ta medaljer från åskådarplats. Jag har även mästerskapsjobbat på vintern och sett svenskar ta medaljer i skidspåret, både med karta och utan. Men jag hade nästan glömt bort känslan.

Igår gick schweiziskan Judith Wyders skrik av besvikelse rakt in i hjärtat. Och visst, det är bara idrott och det finns betydligt värre saker. Men där och då, efter att först gått i mål som medaljör i det mästerskap som hon tränat otaliga timmar inför till att få reda på att hon har stämplat fel, är grymt otroligt grymt. Wyder hann knappt resa sig och stappla ut från målområdet innan landslagskamraten Simone Niggli jublade över VM-guld nummer 21 i ordningen. Kontraster. Och idag fick den här fantastiska idrottskvinna jubla ännu en gång, efter sitt 22:a guld.

Den som jublade mest av alla igår var Mårten Boström, som gjorde sitt livs sprintlopp och tog VM-guld. VM kunde inte ha börjat bättre för hemmanationen Finland, som visar bredd. När Minna idag inte riktigt räckte till klev Jani Lakanen fram och tog silver. Och hans vrål när han korsat mållinjen och fått veta att han tagit medalj gav mig gåshud. Det gjorde även Lena Eliasson. Vilket lopp. Vilken kyla. Och vilken glädje. Det kom några glädjetårar hos Lena, men mest glädjetårar kom hos förbundskapten Anneli Östberg. Inte undra på det. De tre svenska damerna låg nämligen i ett stort kramkalas vid mållinjen som Tove precis kastat sig över som silvermedaljör.

Den där glädjen går att ta på och det är precis det som är den där löneförmånen som gör att det där med att inte äta lunch eller att stå i timmar vid en kontroll i skogen och bli myggbiten inte spelar någon som helst roll.

De spelar den franska nationalsången i rummet här bredvid. Om ett litet tag är det dags för medaljutdelning och det är väl egentligen inte alls särskilt överraskande att det är Marseljäsen som ska spelas. Thierry Gueorgiou visade idag att gammal är äldst och att det med rätt förberedelser och rätt inställning går att bli bäst i världen även i en terräng som inte passar en eller som man tycker är tråkig. Det låter som något Olav Lundanes skulle ha sagt och han saknades idag. Även om Lakanen och Bertuks utmanade Gueorgiou om guldet så hade det varit kul med Lundanes här. Det hade passat honom. Det passade inte riktigt de svenska herrarna, men vi tar nya tag i medeldistansen. Den tror jag passar framför allt Peter Öberg, men även Gustav Bergman och en förmodligen väldigt revanschsugen Johan Runesson. Jag ser fram emot mer löneförmåner då.

Posting your comment...

Skriv en kommentar


Delge mig fler kommentar via e-post