http://www.malinbjorkqvist.se/wp-content/themes/press

Och där kom längtan efter skidåkning …


Redan innan jag steg in på kontoret och drog igång med Skidinfo på riktigt visste jag att jag skulle börja längta efter snö och skidåkning. Och ja, givetvis. Även om Stockholm bjuder på de ruggigaste av höstdagar och jag då verkligen inser att jag har haft det väldigt bra i höst.

Nu står Skidinfo på schemat, dag och natt höll jag på att säga. Eftersom vår deadline tydligen låg några dagar tidigare än vad jag hade trott blev det lite mer bråttom än vad jag trott och hela tidningen, inklusive alla reportage och guider ska alltså vara klar på torsdag om en vecka. Vilken tur att jag inte hade bokat in något speciellt i helgen och vilken otur att jag har en del lite halvviktiga saker i skolan som jag måste göra mitt i allt skidtänk.

Det är dock inte särskilt jobbigt att göra Skidinfo. Det är helt enkelt mest kul och igår blev jag alldeles nostalgisk när jag läste andra skidtidningar, som visserligen hade ”snott” två av mina alldeles fantastiska reportageidéer: Powder Mountain och Alagna. Fast jag vet inte om det kan kallas stöld när idéerna bara existerat i mitt huvud. Stöld eller inte. Vi kan konstatera att vi tänker lika, eller i alla fall på samma saker. Jag var bara sisådär fem-sex år före.

Idag ska jag försöka boka in en mängd intervjuer med allt från en bergsguide i Abisko till alpina längdlandslagets FYS-tränare. Om alla planer och idéer går i lås kommer Skidinfo att bli riktigt bra. Och givetvis kommer allting att gå i lås.

Igår sneglade jag även på Lars von Triers Melancholia, som jag hört väldigt väldigt mycket om – både positivt och negativt. Och ja, filmen är märklig, men jag gillar den och mitt i allt märkligt är den väldigt vacker och fint filmad. Familjen Skarsgård gör dessutom en intressant insats. Jag värmde upp inför höstens match med Melancholia, vilket kan tyckas lite märkligt då jag inte direkt var i fotbollsstämning när det var dags för Milan-Barcelona eller Zlatan-Barcelona eller Zlatan-Guardiola, eller hur var det nu. Zlatan var i alla fall grym, men det räckte inte mot ett av världens bästa klubblag och 2-3 får ändå ses som rättvist.

Började sedan ÄNTLIGEN läsa i Zlatans bok och  ja, vad ska jag säga. Han bjuder på en hel del smaskiga avslöjanden från fotbollsvärlden och väldigt många skratt. Samtidigt som berättelsen om uppväxten berör och på många sätt snarare är en beskrivning av ett socialt skikt i Sverige som få vågar berätta och skriva om. De kapitlen är inte en skildring av Sveriges bäste fotbollsspelare genom tiderna. De är en berättelse om en ung, vilsen och stökig kille med rötterna i Balkan. Vilken kille som helst. Tänk att det är först efter en resa till fotbollens finrum som den berättelsen blir hörd.

Avslutningsvis trivs jag på Bosön. Och jag kör fortfarande till viss del rehab efter benbrottet och kan inte träna på exakt så som jag vill. Igår körde jag rehab samtidigt som Mattias Jonsson och då konstaterade jag att jag ändå haft tur genom åren och nästan aldrig varit skadad. Djurgårdens Mattias Jonsson däremot, han har väl kört mer rehab än vanlig träning i sin karriär.

Posting your comment...

Skriv en kommentar


Delge mig fler kommentar via e-post