Igår var jag för första gången inne i Kursaal, den märkliga kongressbyggnaden som ligger precis vid Zurriola beach och som jag ser varje dag från surfbrädan. Såg den spanska filmen La voz dormida tillsammans med drygt 1 000 andra inklusive skådespelarna, som var lite mer välklädda än vad jag var.
La voz dormida är nominerad i en rad klasser i den internationella filmfestivalen i San Sebastián och jag är övertygad om att den kommer att ta hem flera priser. Kanske för bästa film, förmodligen för bästa kvinnliga huvudroll och kanske ytterligare något pris. Filmen var gripande och sorglig och handlade om kvinnliga fångar i inbördeskrigets Spanien. Bra. Otäck. Och fantastiskt skådespeleri. På spanska givetvis, men med engelsk text – vilket jag tackar för. Systrarna i filmen kommer från Cordoba och den dialekten är obegriplig för mig.
Mäktigt att se på film på en gigantisk duk med plats för över 1 000 personer. Fullsatt. Även skådespelarna var på plats och efter många och långa applåder efteråt gick skådespelarna ut på den röda mattan till publikens jubel. Det blev min lilla dos av glamour under filmfestivalen, alldeles lagom. Och att se en riktigt bra film med världens bästa sällskap tackar jag inte nej till. Mys.
Okej då, lite fotboll. Det går bra för Real Sociedad, bättre än för giganterna Real Madrid och Barcelona som ”bara” fick oavgjort igår. Real Sociedads Mikel Aranburu firade segern mot Granada med en bra bio på raden framför mig igår.
Och huxflux befinner jag mig nu i Stockholm. För första gången i mitt liv måste jag erkänna att jag gillar Ryan Air. Direktflighten från Biarritz till Stockholm är guld värd och så länge man inte åker motsatt håll är det faktiskt en riktigt trevlig tur.
Efter lite jobb på Espresso House ska jag nu bege mig till Tyresö. Ser fram emot att träffa Camilla och hela gänget.