Alltså, alltså, alltså. Det där med surfing är egentligen värt en hel bok och jag borde ha skrivit massvis av inlägg om hur det går och kanske framför allt hur det inte går. Idag hände i alla fall en grej som hursomhelst är värd att skriva om: Tummen upp.
Ja, tro det eller ej, men efter att jag hade fångat en stor och lång våg (kanske min bästa någonsin ja) fick jag tummen upp av en helt okänd surfare vattnet. Och det var inte för att jag hade fina ögon eller för att jag hade snygg våtdräkt eller så utan faktiskt för att jag på något sätt lyckades surfa en jäkligt bra våg. Och med tanke på att surfare kanske inte tillhör världens mest ödmjukaste släkte är ögonblicket väl värt att minnas. Och som pricken över i var han dessutom skitsnygg.
Jag borde nöja mig och sätta punkt här, men det vore lite missvisande. Om dagens vågor var stora var gårdagens gigantiska (kanske inte för Kelly Slater men för mig) och efter att ha gjort några ganska bra vågor fick gårdagens surfsession ett lite tråkigt slut. Mitt tappra försök att paddla ut där det egentligen inte gick lyckades nästan innan jag överrumplades av dagens största , brantaste och mest kraftfulla våg. I ärlighetens namn trodde jag att jag skulle dö i den vågen och hann fundera rätt länge på att min luft var slut innan jag tillslut nådde vattenytan. Mötte surfinstruktör Aimars blick och i ärlighetens namn trodde han nog också att jag dog. Som tur var gick det bra och även om jag kände mig som en överkörd grävling efteråt hade jag bara lite lätt ont i nacken.
Vågorna var stora idag också och till en början gick det bra. (Tummen upp till och med). Men sedan gjorde jag ett misslyckat försök eller rättare sagt valde fel våg och efter det blev jag livrädd. Gjorde några halvhjärtade försök att fånga några fler vågor, men en dag som denna måste man ta de största och det kände jag inte alls för till Aimars stora besvikelse. Av hans peppsnack på stranden efteråt minns jag framför allt det mest pedagogiska, fritt översatt från spanska: ”Men du behöver inte vara orolig när du surfar här. I San Sebastián dör man inte i surfolyckor.” Okej, nämen va bra.
Igår och idag har jag funderat rätt mycket på vad det är jag håller på med och varför jag överhuvudtaget tror att jag kan surfa 2-metersvågor. Samtidigt brukar jag aldrig vara rädd, vilket jag var idag. Hmm. Till saken hör att jag surfade med en 10-åring (!!!!!!) idag och eftersom hon inte var det minsta rädd kanske min rädsla var en smula överdriven. (Okej, hon är Baskiens bästa och sponsrad av Billabong, men ändå. 10 år!!!!!)
Nä, jag tar med mig den där tummen upp och, som Aimar snällt bad mig om, får jag komma tillbaka med kvinen mellan tänderna i morgon. Lika laddad som jag brukar vara. Och eftersom Aimar dessutom sa att min krasch igår var en på hundra borde det innebära att jag har 99 ”lugna” krascher kvar innan det är dags för ytterligare en sån galen. Eller 98 förresten, dagens måste ju också räknas. Det är bara så himla våldsamt!