Det var det här med surfing …

… och även om det går bättre än vad jag hade trott kan jag inte säga att det går bra.
Eller jo. Lite.

Det är i varje fall väldigt kul och bortsett från spanskan och att San Sebastián är världens vackraste stad är det en viktig anledning till varför jag är här. Jag vill bli B R A eller i alla fall någotsånär bra på att surfa. Jag har surfat fyra gånger på de första två veckorna och med tanke på att jag inte har någon bräda (än) och hade trott att det skulle vara alldeles för kallt för surf är det ändå förhållandevis bra utdelning.

Efter den första lektionen med Mikel ville jag surfa med några fler och eftersom min compañiera de piso Merethe inte skulle surfa förrän senare i veckan med sin grupp blev det tillsammans med två tjejer från Holland. Vågorna var ganska små men ändå kraftfulla, vilket innebar ett snabbt move upp på brädan. Det gick bra för mig och på slutet fick jag inte ta någon av alla små vågor som såg till synes helt perfekta ut. Varför? Vamos! sa Aimar och kikade bortåt dit de lite större vågorna bröt. Hmm, tänkte jag och paddlade efter. Små vågor är en sak och stora är en annan. Det krävs sjukt mycket tajming, känsla, kraft, balans och jag vet inte allt som krävs i surfing, sporten som är helt otroligt komplex. Jag fångade inte min stora våg utan hamnade i den berömda torktumlaren … Men det kommer fler stora vågor, många fler.

Några dagar senare var det dags för att få surfa med de ”stora” tjejerna, Merethe, som bott här i tre år samt de två instruktörernas flickvänner. Hmm, då borde man vara bra. Dagen till ära var vågorna större. Givetvis. Och det var inte Mikel eller Aimar utan en annan instruktör, som inte kunde ett ord på engelska. Givetvis. Ganska snabbt lärde jag mig några nya ord: Reimar, Cogar las olas bland annat och reima reima reima, vilket betyder paddla paddla paddla var nog dagens mest frekventa ord. Ingen av de båda flickvännerna pratade så mycket engelska och för mig som varken kan surfa särskilt bra eller förstå tekniktermer i surfing speciellt bra blev det lite klurigt. Jag förstod inte allt, verkligen inte allt. Men så länge instruktören såg någotsånär glad ut antog jag att jag gjorde ungefär det han bad mig göra. Efter en och en halv timme var jag helt slut, verkligen helt slut och väldigt nöjd då jag faktiskt lyckats fånga flera riktigt stora vågor. Insåg att det är kul att vara bäst i en grupp, men också väldigt utvecklande att vara sämst. Även om kanske inte var jättesämst, men ändå. Jag vill ju helst vara bäst – på allt – direkt.

Jag ska köra någon vecka till innan jag ska köpa mig en egen bräda. Tänk att få sticka ut på morgonen eller sent på kvällen och njuta av solnedgången samtidigt. Livskvalitet …

Lämna en kommentar