Jag gillar skidåkning och jag gillar skidlandslaget. Mycket. Hade först inte tänkt skriva så mycket om förmiddagens aktivitet, men eftersom mormor är så förtjust i Marcus Hellner gör jag det ändå.
Dagen började egentligen långt tidigare i en skogsdunge i Uppsala. Helt sjukt med tanke på gårdagskvällens övningar så tog jag mig faktiskt ut och tränade före frukost, FÖRE FRUKOST. Erika, som har problem med en fot, cyklade bredvid när jag sprang – precis som på den gamla goda tiden när jag cyklade med pappa som sprang. Morgonträning är verkligen inte min grej, men jag var – tro det eller ej – pigg och alert när jag väl kom till Stockholm någon timme senare.
Jag hade en ganska skön känsla inför skidlandslagets pressträff. Inga måsten och inga krav, me like. Jag var visserligen först och främst där för Ski and boards räkning, men passade på att få några små citat till SportHälsa. Egentligen inte så mycket jobb utan det var faktiskt mest på nöjeskontot och på mitt eget skidpeppkonto. Dessutom ska jag väl försöka klämma in ett och annat jobb i branschen framöver, så med tanke på det var det också ett väl värt besök. Vet egentligen inte varför jag måste motivera besöket så hårt, det gav såååå mycket positiv energi att det betalar tillbaka sig på alla plan ändå.
Jag har plockat ur några godbitar som jag tänkte bjuda på här, de bästa sparar jag dock – kanske till SportHälsa och kanske till något annat forum …
Att backhoppningen har lyckats hitta en ung, snygg och talför talang kan bli ett lyft för sporten. För ovanlighetens skull var hela den samlade presskåren faktiskt en smula intresserad av backhoppning. Carl Nordin är dock inte bara ung och snygg utan faktiskt även ganska bra. Att höra honom prata om känslan att flyga påminde inte så lite om känslan som en väldigt ung Oscar Höijsgaard pratade om i en trädgård i Borlänge nyligen. Jag förstår varför jag inte håller på med backhoppning …
Jag har inte direkt haft stenkoll på längdlandslagets alla läger och aktiviteter på sistone och surfade runt lite igår för att uppdatera mig. Hamnade på Marcus Hellners blogg (mormor! www.marcushellner.se) och såg härliga bilder från Mallorca förra veckan där Marcus och, som Torbjörn Nordwall uttryckte det, ”hans livspartner” Daniel Richardsson var på träningsläger. Att träna ihop och att sporra och peppa varandra verkar vara mantrat i längdlandslaget. Ensam är inte längre stark och viljan att vinna och slå de övriga på varje träningspass utvecklar. Vem som vann vad på Mallorca vet jag inte. Jag vet dock att Marcus Hellner fick stryk av Johan Olsson i ett race nyligen och att han direkt efteråt for ur och körde samma pass igen – nästan som bestraffning.
Johan Olsson pratar om kvalitet i träningen och det gör ont i mig bara jag tänker på det. ”Jag kör väldigt många pass i tävlingsfart och plågar mig ganska ofta”. Över lunchbordet pratade han om blodsmak på fyra av tio pass och att två av tio pass i veckan är ”genuint skittråkiga”. Jag förstår varför jag inte är landslagsåkare … (Någonstans här började mitt lillfinger strejka – ett reusltat av en mycket märklig ”vurpa” på klätterväggen igår. Klättring är hursomhelst genuint skikul!)
Södergren berättade om blodsmak på två pass i veckan. Han pratade även om träninsgpass på fjället i Bruksvallarna med sådan känsla att jag nästan hamnade i Bruksvallarna i tankarna själv.
Jag måste ju nämna tjejerna också. Charlotte Kalla berättade om målet att klippa nye tränaren Rickard Grip i Lidingöloppet. Nu blev det inget Lidingölopp för Charlotte som säkert slår honom var och varannan dag i spåren. Charlotte sa inte så mycket annat kul (bortsett från att hon inte är speciellt intresserad av lister och tapet), men det gjorde däremot Anna. Att hon själv inte skulle klara att träna de 1000 timmarna om året som Kowalchuk sägs köra. 1000 timmar, det är mycket det. Själv hade jag fullt sjå att få ihop 10 timmar förra veckan. Anna sa även en kul sak om pepp när motivationen tryter och varför hon helst är i Grövelsjön då:
”Går du upp på en fjälltopp får du fyra timmars träning gratis.”
Mycket skidpepp alltså, men det jag tar med mig framför allt är nog en kladdig chokladtårta.