Jag missade matchen mellan Arsenal och Barcelona igår, vilket jag så klart inte borde ha gjort. Givetvis inte. Min bror, Mr Manchester United, skrev såhär på Facebook efter matchen: ”Applåderar Arsenal som vågar och kan stå emot. Och applåderar Barca för en oerhört underhållande och vacker spelstil, ni tar detta hemma! Kul match!”
Om man bortser från en ond blå nagel så har jag haft en riktigt bra dag. Trots att jag lyckades åka fel på Lugnet och fick ett lite längre längre träningspass än vad jag hade tänkt.
Idag har jag ”avslutat” två jobb, dels Hemma i HSB och dels Engelbrektsloppet. Eller avslutat och avslutat. Det sistnämnda är ett jobb som aldrig tar slut, men jag har lyckats avsluta alla punkter på min post it som återstod sedan helgen.
Efter en intensiv men rolig helg på Engelbrektsloppet i Norberg går det inte att vara annat än skidsugen. Jag hann prova spåren i lördags eftermiddags och blev helt ärligt avundsjuk på alla som skulle få köra söndagens lopp. Gah.
I helgen har jag varit på Engelbrektsloppet i Norberg och pysslat med både det ena och det andra. Bland annat fotograferade jag både Engelbrektsloppet, Kristinaloppet och Lilla Engelbrektsloppet. Här kommer några bilder från söndagens Engelbrektslopp.
Vilket betyder något i stil med: En tjej utan röst, och jag inser att jag inte skulle överleva många dagar utan att kunna prata. Det är ju det jag gör. Hela tiden. Idag har jag dock gjort sisådär tre-fyra-fem intervjuer och som tur var har mina intervjuoffer pratat mer än vad jag har gjort.
Idag vaknade jag utan röst och därmed fick jag skjuta upp alla intervjuer till kommande nummer av Hemma i HSB till senare i veckan. I stället för jag ägna dagen åt diverse grejer som går att göra utan röst, det vill säga bokföring och lite annat smått och gott.
Jag får ofta frågor som: ”Vad gör du egentligen?”, ”Okej frilansjournalist, men vad jobbar du egentligen med?” eller ”Vad gör du om dagarna?”. Vissa dagar, när jag får resa, vara på stora tävlingar och träffa intressanta personer, är mitt jobb ganska glammigt (i alla fall med mina mått mätt). Men andra dagar, när jag måste sortera kvitton, prata med Skatteverket eller helt enkelt slita mitt hår för att överhuvudtaget ha någonting att jobba med, är mitt jobb helt enkelt ganska skittråkigt.
Tro det eller ej, men jag tycker faktiskt att det är ganska skönt att komma hem. Ibland. Efter två och en halv månad på resande fot ska det blir skönt att mer eller mindre vara hemma de kommande två månaderna. Och jag behöver det: På sistone har högen med jobb blivit större och större.
… och blev sjuk dagarna före Marcialonga. Surt. Tjurskallig som jag är valde jag ändå att starta och utan någon som helst ork åkte jag 45 km, det vill säga det korta Marcialonga. Med facit i hand borde jag nog egentligen ha gjort som Daniel Tynell och inte ha startat, men det kändes ännu surare.